Aftonbladet – 28 december 1861, sida 2

våra böjelser trampa pligterna under sina fötter eller pligternas seger öfver böjelsen? Kärleken är en stor passion, men blott helig inför ens eget omdöme; pligten är på en och samma gång samhällets och den enskildes offentliga heder, den är helig inför alla. Välj, nu!, 0, min Gud, ni förkrossar mig. Nej, Ann-Charlotte, jag upplyser dig. Men jag vill förtydliga mina ord. -Förtro mig först hvilken den man är, som du älskar?4 Runer hade från de tidigaste åren fattat en tillgifvenhet för Ann-Cherlotte, som tropet följt honom genom åren. Såsom stråen smyger sig genom lundens blad till blommor på marken, hade hon redan såsom barn smugit sig in i hans tankar och till hans bjerta. Under den tid han beredde henne till nattvarden, blomstrade hon upp och slog rötter i hela hans väsende. Nu, då han ånyo återsåg henne, i hela solljuset af ungdomlig skönhet, öfverströmmades hans själ af en glans, som förbländade honom. en allt detta oaktadt lyssnade han icke blott till. passionens röst, utan vida mera till pligtens bud, som — bjöd honom att i första rummet bevaka hennes bästa. Vida heldre ock än att hon skulle se det tempel: störta in, hvari hennes föreställningar om verlden lefvat upp, heldre såg han sina egna förhoppningar falla till ruiner. Samvetet och bedern sto:io vid: sidan af hans kärlek, En oförklarlig motsägelse förefanns dock inom honom. Itanken att vara älstad afhenne låg någonting så berusande, så hänförande, att hanicke ville antaga motsatsen, och dock — för hennes skull — förskräcktes han ännu mera derför. I detta fall förmådde icke den-rena vänskapen att höja sig öfver passionen, utan yftade den sednare sina vingar, fladdrande