Aftonbladet – 28 december 1861, sida 1

stor. förändring skett. med mig. Äfven jag har börjat att lära: känna verlden. Runer beslöt att låta hemme följa sin egen tankegång, öfvertygad att hon då skulle snart nog sjelf vara inne det ämne, hvarför han egentligen blifvit kallad. Låt mig då också höra -Ann-Charlott?, sade han, hvad lärdomar verlden gifvit er.? Såsom af en vestanvind ;smektes hennes kind härvid af en lätt rodnad. Han hade kallat henne blott vid hennes namn. Pack, Runer ... Och hon räckte honom sin hand ... Stack. Ni tackar. mig och jag vet ej hvarför.4 Har ni intet en gång sagt mig att jag här: ett litet-eget hufvud.4 Jag tror att jag sagt det. I mitt. lilla hufvud har jag g rt upp nåot som jag ej.kan komma ifrån. När jag för nämn utan titlar, så förefalla de mig s naturliga, så behagliga. Louis, Charlotte, Amalia, Aurora, Marie, i allt det, der, då jag hör det hjertligt och enkelt uttaladt, föresväfvar mig någonting okonstladt och fritt. De tyckas mig, dessa mamn, såsom vackra och fria foglar i rymden, såsom lefvsnde fjärilar i en park; men sätter man nustill dem en slags titel, t. ex. Fröken Louise eler mamsell Charlotte eller jungfru Amalia, då är visserligen namnen aldeles desamma och ändå någonting helt sannorlunda. Det är alldeles som tfoglar som; man stoppat upp böch satt på en ställning; eller som fjärilar, :som man-uppsatt. på knappnålar. Ack RuIner. sält mig aldrig. mera på det der frökenskapets paradställning. Icke är jag ett exemplar för ett museum. Försöker ni det ehcgånp: till; så säger jag i förväg :.. Och hon hotade honom med handen. 53 säger jag er i förväg, a!t jag genast flyger min väg.