Aftonbladet – 28 december 1861, sida 1

Hon kästade en blick på Runer, sådan: han aldrig förr Sett. Den var så klar och oskuldsfull och ändå... men kanske förstod han den ej riktigt. Att jag ännu, fortsatte hon, kanske gungade i ert knä. Runer hade sökt alt iäkttåga så mycken köld som möjlgt, men denna blick och dessa ord smälte isen och framtrollade i stället på en gång en blommande vår. Metarmorfosen försiggick ögonblickligt. Fröken Ann-Charlott, yttrade han, ni vet all den tillgifvenhet jag hyser för er, all den... Å Skulle jag icke det? Ni ledde mig som barn till:det som var godt, niledde mig som flicka till herrans bord. i Detta sista ord återförde Runer till sig sjelf. Jag är öfvertygad yttrade han ett ögonblick famlai.de efter en annan tanke, Satt ni... att ni begifvit er hit, utan att ha för: trott det åt någon. Naturligtvis, Runer. Båda två sågo förvånande på hvarandra: Ann Charlott derför, att han ens kundå ifrårasälta, ett förtroekde till någon annan: uner derföre att hor icke tycktos inseratt elt förtroende till någon ens kuude komma ifråga. : Till ingen skulle jag föriro mig, det var ju ingen annan än er söm jag ville träffa. tHuro ... i Jag börjar misstänka en.sak,fortförhon med cen skalkaktig blick, ni har känt mig som bärn och anser mig kanske ännu ... eSåsom ett barn — Ack ja, fröken Ann. Öharlott, jag gör det; får jag ej det. 1 Men ni mistager er herr Runer. Jag är det icke mera. Under de två år som förgått, sedan jag såg er sednast, har en