Aftonbladet – 27 december 1861, sida 3

purpurröd ros, epred sig öfver hennes ansigte. Men hvad skulle jag göra — hon talade ännu om brefvet — jag visste att ni vari Stockholm, väntade att ni skulle besöka oss; men vecka efter vecka gick utan attnisyntes till. Och jag hade så mycket att säga er.4 I Runers minne vaknade härvid ella de många år, då Ann-Charlott var den lilla vackra blomma, som ensamt höll honom fängslad i det grefliga Hornska palatset. Hvilka bojor? Oskuldens, barnets! Men allt det der var blott tjusande drömmar... han strök sig om paunan, och de voro försvunna. CAck, min fröken, förklarade han, hade jag anat att ni önskat se mig... Hr RunrerX, afbröt hon, ni får ej kalla mig fröken. Nog vet ni, att jag heter AnnCharlott nu som förr för er. Fröken?4 upprepade hon. När ni kallar mig så, är det som om ni omgåfve mig med en hel kinesisk mur. Hon yttrade detta på ett sätt, att det föreföll Runer, som hade en hel kinesisk mur rämlat ned omkring hans eget hjerta. Min fröken, upprepade han likväl med stadigare röst, låtom oss tala om er. Det är något som ni har att säga mig; jag är öfvertygad att det är något vigtigt. Det är verkligen santX, svarade hon; men då ni kom glömde jag alldeles bort det. Det är så längesedan jag såg er. Det är två år sedanX, förklarade Runer. Men invig mig, nu i edra hemligheter. Jag ser er oro. Varvppriktig. Förtro er åt mig. 5 m ro naden nyss var andedrägten af en ros, var den blekhet, som nu utbredde sig, andedrägten af en lilja. (Forts. följer.)