Aftonbladet – 27 december 1861, sida 3

organisation varande konspiration stannade icke endast inom Finland; den hade äfven sympatier i Sverge, och konungen var icke främmande för den. Han emottog sjelf de betänkligaste underrättelser derom. Uti dessa två fakta, i konungens benägenhet å ena sidan för krig och andra sidan de aristokratiska stämplingarne, såg Runer till förmån för sin plan både kula och krut, både flinta och stål. Hvarje minsta konflikt dememellan skulle utan tvifvel leda till en explosion. Februari månad 1788 begaf sig Runer till Stockholm. Ändamälet för resan var att bereda ett afgörande utbrott. Beslutade sig konungen för att uttaga sitt steg, skulle han snart stå, om icke framför en rtysk armå, desto säkrare ansigte mot ansigte med aristokratien. Afsigten var således snarare att föra honom mot hans, jembredt ock mot folkets, fiender inom hans eget rike än emot Ryssland. Lärde de en gång att riktigt känna dem, skulle ögonen nog också öppnas för framtiden. Anländ till Stockholm hade Runer flera enskilda audienser hos konungen. För de upplysningar Runer lemnade och den mening, som han i stöd deraf sökte göra gällande, hade monarken ett öppet öra. Det var intet annat än blott mera bränsle på elden. Rasuenuffski — ryska ministern i Stockholm — göt äfven olja deri. En medelpuakt för allt missnöje inom landet, uttalade han alltför oförbehållsamt att, i händelse af krig, armen borde vägra lydnad samt fordra ständernas sammankallande, då kejsarinnan också skulle lägga sitt ord i vågskålen. UWner erinrade också konungen om, att Finlands frånskiljande från Sverge icke var