Aftonbladet – 24 december 1861, sida 3

var en af landets större fastighetsegare, men lefde på sådant sätt, att tillgångarne ej betäckte utgifterna, hvadan han ock ofta fann sig försatt i brydsamma omständigheter. tYngre brodern, generalen, som förde ett mer ordnadt lif, antog sig sonen Henrik samt uppfostrade honom i sitt hus. Det var dessa två ynglingar för hvilka Rudolf Runer blef utsedd till lärare och ledare. Det greiliga huset egde de andryga, kalla och förnäma former, hvarvid en person, som deri ej blifvit uppfostrad, aldrig kan vänja sig. Under frihetstiden, som egentligen var en modifierad aristokratisk oligarki, hade adeln insupit sådana begrepp om ofelbarheten i sin maktfullkomlighet, att den i tronen och folket endast såg oberättigade rivaler.. I handlingar och skrifter begagnade den ej uttrycket: vi med Guds nåde; men den uttryckte sig på ett sätt, att denna form förstöds derunder. Lagarna talade om det ofrälse ståndet såsom ett fyanbördigt stånd. Den oöfverstigliga afgrunden stånden emellan var dermed sanktionerad i sjelfva lagstiftningen. Aristokratien befann sig icke på samma breda bas af mensklighet, som de öfriga; den slod vida högre omgärdad och helgad af privilegiernas majestät. eDen bildade en statsmakt ensamt för sig, med anspråk på samhällets alla väsentliga företrädesrättigheter. En viss framstående pregel af absolutism utgjorde derföre hufvuddraget i dess kärakter: offentligt såväl som enskildt. Lika mycket som dess närvaro och inflytande tyngde i de allmänna angelägenheternas vågskål, lika mycket tryckte de äfven inom familjelifvet. Dess vanor och lefnadssätt stämplades af hofetiketten, dess ynnestbevis var furstlig nåd. Umgänge egde ej wm annat än jemlikar emellan. (Forte följer).