Aftonbladet – 24 december 1861, sida 3

General Horn, som ännu då var baron, vann dotterns hjerta men icke föräldrarnas bifall. Han tog sitt beslut raskt. En vacker dag satt Plomgren till bords med några vänner. Sedan måltiden vär slutinbars bålen, då döttern enligt vanligheten aflägsnade sig. När vännerna omsider reste sig från bordet — var dottern försvuntfen. På folkets upplysning att Horn fört bort henne, evor man hans undergång. Och man hastade till hans hu3, för att återfordra henne. De tunno då Horn hemma och han mottog dem med den största artighet. På deras häftigt framstälda begäran att han skulle utlemna den enleverade gaf han leende ett lakoniskt svar. Mina herrar4, sade han, jag finner er önskän ganska billig och skulle äfven, om ock Med ledsnad, finna mig skyldig att efterkomma den; men det är omöjligt... ni komma en timme försent. Vid 1772 års revolution ingrep baron Horn på ett så nitiskt sätt att han upphöjdes i grefligt stånd, erhöll blåa bandet samt chefskapet öfver gardet till häst. Haos tillgifvenhet den tiden för konung Gustaf LI sträckte sig så långt att han ville atsäga sig sitt namn och kalla sig Gustafsvän eller någonting dylikt. Konungen afböjde dock denna artighet, men tillät Horn, jå hans särskilda anhållan, att få insätta det uplaes npshidret i sitt grefliga vapen. Denna tillgifvenhet skulle dock icke blifva evig. Då Horn några år sednare såg sig föranledd att afsäga sig belälet öfver gardet för att öfverlemna det ät hertig Carl, ibträdde missnöje och fiendskap. Grefve Horn hade i sitt första gifte en son, Clas Fredrik. SHans äldre broder, Gustaf Adolf, som samtidigt jemväl upphöjdes i grefligt stånd,