Aftonbladet – 24 december 1861, sida 3

rr ——— AL rt nt venhet och: beundran, öppnade jag memoirerna, öfvertygad att deri finna nyckeln till mycket som på sednare åren börjat före-sväfva mig dunkelt och gåflikt. Jag märkte snart att dessa memoirer icke voro ett fulländadt helt, icke ett arbete i hvilket min far velat nedlägga en genomförd;i detalj omsorgsfullt utarbetad skildring om sin lefnad, utan att hän endast, kanske i stunder då minnena trängt sigoemotståndligt, på honom, liksom nedkastat på papfn det ena fragmentet efter det andra. ans lefnad belystes snarare liksom af då och då återkommande ljungeldar än af ett klar. och lugnt strålande solljus. I atilistiskt afseende egde memoirerna den: egenheten att icke tala i första, utan i tredje ersonens namn. 4Rudolf Runert; började han, född i Österbotten, sändes, efter afslutade förberedände studier; af sina föräldrar till Sverge, för att vid Upsala universitet fullborda sin upp: fostran. Han gjorde det ock, till glädje för sina. föräldrar, fill heder för sig sjelf. Efter tillryggalagd akademisk bana erbjöds honom informatorsbefattningen i en högarietökrafisk familj i Stockholm. Generalen, grefve Fredrik Horn, beslägtad med de förnämsta familjerna inom Jöndet, häfdade likväl sin framstående ställning genom utmärkta personliga egenskaper.5 I botten den redligaste och hederligaste karakter, saknade han likväl ofta det afväfa och pröfvande lugn som tyglar öfverriften och håller den ridderliga hänförelsen inom tillbörliga gränser. I sitt första äktenskap var han gift med en dotter till den för sin rikedom bekante direktör Plomgren, en broder till general Pechlin3 svärfar: Plomgren egde et stört Pinflytande och talrika relationer,