Aftonbladet – 23 december 1861, sida 2

huset började röra på sig, började flyta. Jag sprang upp och befann mig i vatten ända till knät. Jag vadude till dörm. Då jag öppnade den, låg ett isblock utanföre och rundt omkring mig, så längt blicken flög, elfvens alltjemt stigande vatten. Utsigten behagade mig alisicke, ehuru jag måste beqväma mig vid den. Allt efter som stugan blef flott och af de rullande vågorna kastades uppochner, arbetade sig isblocket under den och blef på sådant sätt dess nya fotställning. Lutande mig mot gafveln har jag nu i runda tio å tolt timmar seglat omTing utan kompass och styre, i ordets hela bemärkelse vind för våg. Att jag i början fann det litet kusligt, må jag bekänna; men man vänjer sig ju vid alltipg. och det var ett ögonblick som jag till och med tyckte det var rätt lustigt, emedan jag började smickra mig med den tanken, att min lust. ändå elltd var rå 1 Jag kade ju dessutomrett ta tre burvithusegare. När jag kom till forssens hufvud och såg hela eländet framför måga erinrade jag mig ovilkorligen dig, Vacklin, och beklagade rikt att icke du befann dig i mitt ställe, ty äl ventyret var ju ändå alltid mera i din stil än i min. Denna föreställning vederqvickte mig ganska mycket, och jeg kunde ej hålla mig från att småskratta. Och att skratta åt faran är icke: så illa, Jag tror nästan, att om jag gråtit, så hade jag ock gått förlorad. Jag jemförde forssen med våra kälkbackar och isblocket med min kälke. Hade jag ej allt skäl att vara nöjd? Jag kunde ju hojpas att få åka fortare än någonsin. 4Låt gåt, ropade jag också så högt jag kunde till forssen, och det bur at. Men resten kännen I. Utan er hade långa Petter icke stått : är, utan säkert varit en ödmjuk tjenare i elfkungens hof. Bättre som bättre är,., Petter blef på en gång helt ullvarsam. När jag stod på isblocket i forssen, var det ändå en tanke, som jag tyckte var en smula otreflig, den nemligen ait jag befann