Aftonbladet – 21 december 1861, sida 2

fr sö NTE te tg nr RE bg olkets historia, om. de skrifter, som ut, öra. ällan för denna historia, att det är först edan man befriat sig från inspirationsteoien i sin krassare form, som i nämnda hi toria iramträder ett egendomligt, ja ett gulomligt element. Annars väntar man sigl tändigt att finna endast Gud, och stöter upphörligt på menniskan. På historiken: ifver judafolket följer en öfverblick af Asien dess helhet, dess folk och dess olika relisioner. Under sitt vistande i Turkiets hufvudstad skönjde förf. tydligt den upplösvingsprocess, hvaruti denna monarki är inEn och som förebådar dess snara fall. de tvenne återstående delarne; hvilka vfsluta verket, får man i författärinnans sällskap göra bekantskap med Grekland — en resa, hvars rika taflor, allmänheten förevisade af Fredrika Bremer, säkerligen komma tt väcka samma lifliga intresse, samma ade over tankar som det redan skilrade. — Samlade sånger och visor, gammalt och ytt, af Elias Sehlstedt. Första delen. (Stoekholm 1861, Alb. Bonniers förlag.) För omkring femton år sedan gjorde allnänheten den första bekantskapen med den liktare, som med detta band börjat en uppaga af sina Ssamladet eller valda skrifer. Redan vid sitt första offentliga framrädande gjorde han uppseende och vann ett ifall, nog varmt att.uppmuntra honom till att fortfara på sångens Nalin den han för yfrigt häde länge vandrat, fastän endast till nöje för bekantskapskretsen. Den genre, i hvilken hr Sehlstedt diktar, icke stor, men Sehlstedt är stor: i sin senre. Det är icke hans sak att poetiskt uppfatta och återgifva verldshändelserna eller att måla de menskliga lidelserna i deras djup eller deras ytterlighet. Hans nöje är att taga hvardagelifvets företeelser och af dem göra en tafla, full af nätthet, friskhet och esprit. Derjemte är han en varm älskare af naturen, och liksom han såsom dilettant öfvat landskapsmåleriet med pensel med en icke obetydlig talang, så har han äfven en beundransvärd skicklighet att med pennan I några få enkla drag framställa för läsaren taflan af ett landskap, färgspelet vid en solnedgång, dysterheten af en regndag eller fasan af en storm. Hvad som jemte detta är ett framstående och intagande drag i Sehlstedts poetiska skaplynne är hans oändliga förnöjsamhet och belåtenhet med menniskans lott. Under alla omständigheter, till och med när chans ende fiende, hösten, grasserar, finner han tröstoch glädjeämnen i denna verlden. Denna skaldens belåtenhet med lifvet är så innerlig, att den :ej ens gifvit vika för yttre omständigheter som skulle gjort de flesta andra till dystra misantroper. Han sitter på en ödslig, endast af några lotsar och fiskare bebodd klippa i den östligaste utkanten af Sverges skärgård, på utpost för att bevaka Sverges käster mot kontrabandierer, oeh i denna, särdeles om vintern så dystra vistelseort sjunger han ändå alldeles som fåglarne under himmelen, såsom han sjelf träffande betecknar det, denna Visa på förstuqvisten. Jag sjunger hi I och jag sjunger hej ! Ty jag vill lustiger vara, Och sjunger visor för annat ej, Än för att sjunga dem bara. Och frågar någon mig hvarför det, Så svarar jag blott, att Gud han vet Hvarför en liten fågel sjunger. När Stockholmsbon kallar landet trist, Och kan dess fröjd ej: begripa Då sitter jag på min förstuqvist Och röker fryntligt min pipa, Och tror, att landet är fuller bäst, Att trefnan är uti stan blott gäst, Men har sin fastighet på landet. I staden nödgas man vara sprätt, Och hufvudsakligt utvändigt, Se till att kläderna sitta slätt Och gno och borsta beständigt. Men här på landet gör man ej så: Här är min nattrock min paletå, Och friheten vårt bästa smycke. Jag har ej skatter, jag har ej guld; och ändå har jag ej ringa, Ty jag har födan och ingen skuld Och inga björnar som springa. Den lilla landtgård jag har är min, Och vänner har jag som titta in, Och gästfri är min lilla stuga. Jag lefver glad och jag lefver fri, Ty jag kansskämta och sjunga, Och fanns i lifvet ej Taljeri, Så blefve dagarna tunga. Men om bekymren ock stöta till, Så tar jag lyran och slår en drill, Och så är hela sorgen öfver. Bristen på utrymme hindrar oss att införa flera prof, som vi gerna skulle velat meddela Af hanssförmåga såsom landskapsmålare. Den nu utkomna första delen innehåller icke mindre än 144 stycken, hvilka skola både denna jul och mången vinterqväll i framtiden bereda glada stunder. — Dramatiska Dikter af Z. Topelius, Första samlingen. (Stockholm, ÅA. Bonniers förlag.) Den dramatiska konsten möter: i allmänhet på sin utvecklingsbana flera hinder än ja öfriga arter; en mängd omständigeter måste vara för handen för att kunna försäkra den om framgång, och man skulle Ve kunna på mer än ett land tillämpa lfieris bittra omdöme om sitt eget, nemliven att för uppkomsten af en italiensk naionalteater skulle erfordras tre ting: stycken, skådespelare, publikt. Så mycket mera glädjande och förhoppningsväckande är det derföre att se ett litetgland, en liten hufvudstad förete åtminstone ett af de vilkor, som af den italienske dramaturgen uppställdes såsom vilkor för en nationalteater. Hr Topelius har här visat sig vara i besittning af tvenne egenskaper, som man vanligen blott sällan anträlfar i förening: en sannt poetisk uppfattning och framställning