Aftonbladet – 21 december 1861, sida 2

hvarefter talaren kastade en blick på årets märkliga politiska tilldragelser. Bland literära företeelser omnämndes utgifvandet af Gustaf II Adolfs skrifter. Carl Johans-priset tillkännagafs hafva blifvit tilldeladt hr C. W. A. Strandberg. Med tacksamhet omnämndes den af Sergell utförda byst af Gustaf III, som akademien af prins Oscar fått emottaga. Bland 24 insända täflingsskrifter i skaldekonsten hade akademien åt n:r 23, Efterbildningar fråa AnakreonX, hvilken, såsom inkommen efter den föreskrifna tiden, ej kunnat belönas, beslutat tilldela den ett pris motsvarande utmärkelsen att här uppläsas, hvilket delvis skedde genom grefve Manderström. Akademiens minnespenning för året har till föremål Leopold. På ena sidan ses skaldens bröstbild med omskrift: C. G. a Leopold; på den andra framställes den förevigade i antik drägt, bekransad af tvenne gudinnor, skaldeckonstens och vältalighetens, öfverskriften ur Horatius: Grande decus columenque nostrum. I afskärningen läses: Nesor Pindi Suecani Ob. MDCCCXXIX. Det af frih. von Beskow öfver Leopold författade tal, hvaraf tiden blott medgaf vissa styckens uppläsande, utmärkte sig, likasom alla minnesteckningar af hans hand, för rikedom i innehåll och fulländning i form. Att ljuset här föll obrutet öfver Leopolds person, skuggan deremot uteslutande på hans klandrare, var vid detta tillfälle natwurligt och på sin plats. Men äfven i afseende på dessa klandrare förmärktes i detta tal ingen skymt af bitterhet; po!emiken hade här hela karakteren af en mild och värdig apologi. Dessa minnesteckningar utgöra måhända det mest gagaande och varaktigaste af akademiens verksamhet, och detta samfund kan verkligen skatta sig lyckligt atti sin nuvarande sekreterares person ega en skriftställare, som med den trägnaste forskning förenar den renaste pietet för våra hädangångna storheter, och som förmår framställa deras bilder i ett språk, som på en gång är snillets och hjertats. Bland de många intressanta yttranden af Leopold, hvilka af talaren anfördes, erinra vi oss följande, fäldt i ett bref till Tegnår efter emottagandet af dennes dedikation af Axel. cHvad ni kallar en krans, det ville jag kalla en bindel af diamanter, som blott har det felet att icke passa för de tinningar, åt hvilka den var ämnad. Den lager från Virgilii graf, som af en konung mig förärades, är nu vissnad och sammanfallen; men ovanskliga ärö de lagrar, hvarmed Franzen och ni velat smycka mitt gamla hufvud; och jag förefaller mig härvid, förd mellan dem tll odödligheten, likasom en, själ, förd af tvenne englat i Abrahams sköte. Dessa ien blinde siarens ord förekommo oss vida mera poetiska än det mesta af hvad han diktade, då hans rykte stod på sin höjd och han nästan afgudades af Sverges vitterlekare: Med spänd väntan afvakta svenska vilterhetens vänner att få af hr von Beskows hand emottaga i sin helhet den mineskrans han flätat öfver honom, hvilken Tegnår lika träffande som vackert benämner: Det skönas vän, men gunstling hos det sanna, Med diktens rosenkrans ikring den vises panna! —