Aftonbladet – 19 december 1861, sida 3

af landskapet, nästan så långt ögat såg. Isen dref framåt. Förödelsen i de lågländta trakterna måste ha varit stor. Elfven spelar rolen af en syndaflod, ammärkte jag.? Du har icke ännu sett mycket, förklarade: Veeklin. SVänta ett ögonblick; Misstager jag mig ej mycket; skall isbältet eller kanske rättare hafsbältet snart gifva efter för elfvens påtryckning och du skall då föräras — när forsen ohämmad framstörtar i sitt lopp, dragande med sig i sin brusande gvindelat allt, isklipporna, båtar, fartyg, hus, menniskor, djur, ännu en gång, allt. ?Hör hu hvilket förfärligt dånande derute. Jag har gissat rätt, hafsbandet börjar te dan att gifva efter. Det är som en åska. Ja, ja! gif nu blott akt. Åskdånet ifrån. hafvet härflöt deraf, att isbandet: gifvit efter för elfvens kraft. Den hade brutit s:g en väg. Det åsklika dånet var sålunda ock signalen för elfven att obehindradt flöda ut. På en gång greps elfven också liksom af en orkan. Så långt dess vattenmassa sträckte sig, uppstod en våldsam, nästan vulkanisk häftig rörelse. Allt ville utför — än krossades isbtocken i farten mot hvarandra, än tornade sig det ena på det andra, än reste sig blocken upp, fattade liksom af ett raseri att ej komma fort nog. Ett våldsamt, ett skakande uppror af blinda kfafter skakade hela elfven. Men alla lydde och följde en enda Jag, en vilja — framåt utför. Der förde den med sig ett brädlager, nyss uppstapladt vid stranden; här en lada, der borta lIösryckte den en skärgårdsbåt, här en brygga, der omslöt den måed rofgirig famn en stockflotta, här ena bygnad. Orts.