Aftonbladet – 19 december 1861, sida 2

onom, förr än han anlände till marknadstsen. Min farbror hade ingen annan råd n alt taga saken kallt. Han utbredde en renbud vid sidan af det varma djuret, samt drog pulkan öfver sig. Här blef också snart odt och varist, och min farbror befann sig rätt väl, aldrahelst som han visste att lapn skulle uppsöka honom, så snart han aknades. Så skedde äfven. När lappen amkom till marknadsplatsen, fann att husbonden icke var med, körde han pulkorna till hvarandra, tömde en af dem, och återände med rue efter sig, samt fann min bror i bögönsklig välmåga ännu sofvane med hufvudet lutadt mot det döda djuret. En ny ren spändes för... De öfriga släpptes lösa, och snart var äfven min faröror vid målet, der han fannt allt i den bä sta ordning. Lapparne äro tjufaktiga, tillade min farbror, men de äro också vidskepliga. Af denba sednare egenskap hade hans lapp begagnat sig, på det sättet att han lagt små stickor i kol rundtomkring varulagret, och af fruktan för det mystiska deri, hade ingen vågat röra dervid. ; Under dylika berättelser slumrade vi sluts gen in. När yrvädret något lagt gig, väckte laps pen oss åter, och resan fortsattes. Mätta och muntr afvade renarne raskt undan. Mot midnauen började färden att luta ned åt Enara. Anlända till de stupande branta bergen, löste lappen upp detrep hvarmed vi voro fastsurrade, och tillstyrkte mig att, i händelse min ren skulle stupa i backarna, genast kasta rig ur och skynda sig ur. spåret, hvilket de efterkommande arne alltid följde. Natten var stjernklar och fullmånen uppsick bakom oss och belystedet oöfyerskådi j