Aftonbladet – 19 december 1861, sida 2

nordvestlig storm med yrvärder, att det ble omöjligt alt se upp. Det var likväl icke snö, utan fina skärpa isnålar, hvaraf lufter var till den mängd uppfylld, att, äfven di man vände sig från vinden, man icke kunde se tre alnar ifrån sig. Renarne, ehuru va id den värsta väderlek, blefvo så be le af detta isslagg, att lappen ickt dde att drifva denptramåt, hvadan vi mäste rasta. Häckligtvis fönns äfver här föda för djuren. På ett förståndigt sät vände de aktre delen mot ovädret, och läte stormen piska sig der så mycket den beha. i gade, under det att de uppgräfde snön och rjade sinsrenmossemåläd: Sedan vi en stund åskådet detrysliga vädret, beslöto vi att krypa till kojs. Lappen verkställde samma göromål. som aftonen förut, med den skillnad att han nu lade våra bäddar så nära, och till hälften vände pulkorna emot hvarandra, att min farbror och jag kunde samtala. S 2 Min farbror: berättade mig då åtskilliga äfventyr, som han haft under de många resor han ejort till Enara. Ibland dem erinrar jag mig följande: Under en sådan resa hade han, så som han ock nu gjorde, åkt i den eftersta pulkan. Mot Enara går vägen utför branta fjell, hvarvid renarne ströcka ut allt hvad de förmå, på det alt pulkan icke skall slå dem på benen. Min farbror beskref farien såsom alldeles otrolig, men åtföljd af den olyekan att hans ren gjorde -en kullerbytta och störtade ned, somt att djuret, i detsamma räffadt i pannan utaf den ännu ilande pulkan, knall och fåll dog. Det var yrväder äfven då, hvad pen, som var framför, icke kunde sak