Aftonbladet – 19 december 1861, sida 2

Emellertid. hade. renarne kat snön och frossade med den derunder befintliga renen. Min farbrors nattläger blef först gt, Loppen utbredde tvenne renhudar ä snön — det var hela bädden — hvärIkan vändes upp och ner — det vår et. BPiotligen begrafde han alltöns under en half alns snö, som han skollade upp, hvarefter han flyttade sompan till hufvudgärden, der han nedsatte den. Då jag ej förstod anledningen till denna åtgärd, frågade jag om orsaken dertill, och hon upplyste mig att sompan, sålunda uppställd, utgjorde för honom ett säkert märke att kunnha uppsöka sina gäster, äfven ifall iltet blefve jomnadt af snöyra. Mitt natt läger beredde han på enahanda sätt, tätt intill min farbrors. Bjell måste lappen vaka och med biträde af sin hund vakta renarne. Man kunde kanske tro, att det för oss sålunda beredda nattlägret skulle blifva kallt, Men det blef icke händelsen. Efter en stund blef det rätt varmt och jag insomnade så godt, att mången furste på ejderdun kunnat wfundas min lott. ; j Då lappen på morgonen väckte mig, var det så varmt i mitt lilla herberge, att imman rök derur. Allt var redan iordning till resans fortsättande. Renarne voro förspända och min farbror fastsurrad i sin pulka. Det stod ieke länge på förr än äfven jag var det. Vägen gick fortfarande allt uppför. Fulimåpen var den lykta som vägledde 083. Lappen hoppades att utan behof af räågon vidare rast framkomma till; nara, enär renarne haft ett dråpligt betej er natten. Hans höppslog -dock fl.) mare middagstiden började det att snöyra och innan vi visste ordet af uppstod en