Aftonbladet – 19 december 1861, sida 2

i styres med en töm, fästad i något, liknande en grimma. Uti hvarje pulka lassas varo jaf omkring en mens tyngd, hvarefter der I höljes med en renhud och snöres fast. Der resande sitter i bakändan af pulkan, väl på j pelsad och ombohad med lappmuddar och ; renhudar. Utom den balans, som den tre sande sjelf. mäste bålla, är han jemväl för I sedd med en sompä, en käpp, 1 hvars ent ända är anbragt af vidjor pågotliknande er I tellrick, med hvilken hon kan stödja sig och I uppebålla.-pulkans balans äfven i mjuk snö I oden vi hvilat ut oss i Öiverkemi, på jlassat och tillanört pulkorna, begåfvo vios: I tidigt en morgon åstad, under ett praktfull I månsken, detta sken, som pifver ål vär nord så härliga och sköna, man skulle kunna säga. i vinterdagar. i Vägen gick oupphörligt uppåt. Annu va jicke mera snö fallen, än att man här och der varseblef toppar af dvärgbjörk. Något ilefvande ting förmärkte man deremot icke, : oberäknadt någon enda skock ripor, eom, skrämda af vår enkomst, under ohermonisk skri förflyttade sig ett stycke undan. Köldeh ver var vid dacgryningen rätt bister, så att näsan stod i fara; men fastän solen vid middagstiden föga höjde sig öfver hori sontep, förnam man likväl dess verkan, då man vände ansigtet rakt emot henne. Så gick foren Culbrutet sina 12 tinimar, under hvilka vi efter loppebs uppgift, tillryggalagt 15 mil. Himlen var stjer ch ett månsken, lika präktigt om ej präktigare än det, som jag beondrade vi Kemi, ersatte det försvunna månljuset. Uppkomnpa på eft flackt fjäll, tillsadeclappen, att vi skulle hvila. Han körde upp pulkoraa bredvid hvarandra, fråns; ände och lössläppte renarre, lösgjorde oss, ställde. en YSompatt vid fören af hvarje pulka och begynte bereda