Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

FINSKA VETERANER ). MEMOIRE-NOVELL Ar O. F. RIDDERSTAD. Då Petter nått åsens slut och skulle vända tillbaka, upptäckte han den fara som hotade oss. Med flygande fart hastade han till vår undsättning; utom honom hade vi varit utan räddning. Men understödda af hans handtag vord vi snart åter på benen. et var första och sista gången vi besökte isberget. — Jag har här tecknat ett par drag af det mest egendomliga i våra vinternöjen högt upp i norden. Vintersäsongen inom d nförväma verlden, oaktadt njutningarne der ö verdjuda hvarandra, har ingenting motsvarande i härlig, kraftig och storartad karakter. Det kommer sig deraf att alla menni skounder, äfven i sina superlativa former, ändå alltid befi.na sig ett trappsteg under naturen. Men sommarn deruppe i Bottniska vikens praktfulla, ehuru kanske vilda kusttrakter sakna icke heller sina starka, på själen mäktigt verkande, njutningar, sina sublima ögonblick. Ingenting öfvergår ock den storartade hänförelsen al en båtresa utför någon af de skummande forsar, i hvilka elfvarne här jå mer än ett ställe antingen utfaila i hafvet eller inne i landet bryta sig. Gudiloff4, sade Väcklin en da yill du vara med, så skall jag förs! ett nöje eller, kanske rättare, en 8 ning, sådan du ännu allrig har erfarit. eTopp!? Jag var öfvertygad att det skulle blifva ett vågstycke på lif och död, men jag hade pedan lärt mig att älska sådana. Vi följdes åt till Kosken Niska, forsens nacke, och förskaffade oss en lätt forsbåt. Hans afsigt var lätt att begripa. Tänk dig, läsare, en vattenmassa af nära Vv, mil i bredd och längd, som irastlös och brusande fart vräker sig utför en stenig botten. o Uleåborg bedrifver, näst Åbo, den största och vidsträcktaste handel i Finland. Och en icke obetydlig del af den har sin väg till hafvet utför forsen. Vacklin hade ofta gjort denna lustfärd; han ville nu äfven skänka mig nöjet deraf. Då vi skulle skjuta båten från land, omringades vi af ett tjugutal bönder, hvilka äfven ämnade sig utför forssen med sina bå tar, lastade med tjärtunnor och dylikt. För att bespara lotsafgifterna bådo de os: att få följa efier. Vacklin kände försen fullkomligt oct somtyckte. På en gång satte vi ut. Våi båt kilade först. Hvem förmår skildra en sådan färd? De är icke blott båten som fattas liksom af ei skydrag — tanken och sinnet fattas äfver deraf. Hela den väldiga vattenmassan drifve: e1 framåt — utföre — med ett dån som döf var, med ett skum som förblindar. Förgäfves lyssnar du i båtens akter til hvad mannen i fören ropar till dig. For sens brusande sväljer stämman och döiva örat. Förgäfves anstränger du din blic för alt söka läsa i din följesvens ansigte ut ) Se A. B. n:r 282—285, 287—290 och 293.