Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

Kaptenen satt vid rodret och tvenne af lickorna skötte med sina glacefingrar skoen till de snöhvita spriseglen. Beräknande attslupen icke kunde löpa ut ill hafvet med mindre än tvenne lofvar, afaktade jag den stund, då den första var illryggalagd, hvarpå jag klädde af mig;katade mig i vågorna och simmade ut, så att ag kom i den riktning båten närmade sig. Jetta lyckades mig fulikombgt. Närslupen ar mig så nära alt min röst kunde höras ram, började je att ropa om hjelp. Jag åtsade vara så utmattad, alt jag var när tt sjunka. Jag märkte också med glädje it förskreckelsen ombord öfver min beläenhet icke var så liten. Sjökaptenen styrle båten till mig; men då han ej kunde emna styret, måste flickorna åtaga sig de varmhertliga systrarnes kall. De räckte mig n åra och jag fattade tag i den. Jag hade lagat att jag kom på den sida der Altt. Men, ehuruväl jag icke släppte larade jag mig vara så trött, att igen sjelf kunde hjelpa mig upp. Vbertina, som satt mig närmast, blef derisenom nödsakad att fatta min hand, för att vispringa mig vid uppstigandet i båten. Att ag icke lät detta gå fort, kan du lita på; irtom förlängde den högtidliga och komiska akten så länge som möjligt. tJag betraktade härunder Albertina, och On var verkligen, så som ji ock föreställt nig det, vackrare än jag sett henne förut. tosor och liljor vexlade på hennes kinde r var jag uppe i slupen. Detförjag gjorde var att taga plats vid hennes la, samt att, under sken af min matthet, uta mitt hufvud i hennes k ör alt deri;enom väta ner henne så etjag kunde. Det lyckades alldeles fö t. tion knuffade väl ho nde sig bort, men det set. Din förargliga poj e!4 brummade hon: å och I fören. tt till mig och jelpte icke mycsen; men så långsam! som möjligt. Sällskapet nödgades naturligt vis sätta mig i land, men det ver ett bra stycke dit. Under tiden grälade Albertinr I mig, och det förtröt mig ytterligare. Jug borde också särskildt straffa henne derför Liksom i full vrede reste jag mig derföre upp och framförde mina argumenter mec uillbörlig häftighet. Hon tvingades att blifvå höflig, till och med att kasta sin egen scha till mig. Hölj dig åtminstone med den derX, bac hon, du är just en riktig tattarunge. Men då hon gaf mig schalen, blottade hon sin egen hals. För all del, bästa AlvertinaX, svarade jag, du blottstä ler din hals för vädret, oc! sinnet kan bli groft och mörkt på dig son på mig. Tag dertör sclalen tillbaka, ja behöfver den icke. Min afsigt har blot varit att visa dig att jug ändå skulle var: med på I rden, trots ditt förakt. Jag bedyrar dig alt min visit här ensam arit si till dig. Tack, goda du, för de t hjelpte mig upp! t och gladt skratt hoppa is n och isjön, hvar ff, ett par utdra; er allt