Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

ting, med diamanter i ögonen och rosor på kinden. En ung sjökapten, förande en tremastare, anlände till hamnen. Det var en lika vacker som belefvad man. Jag vet icke om flickorna utöfvade på honom något slags sympatetisk kraft. Jag märkte dock att han gerna såg dem och att de icke heller voro så missnöjda med honom. Bevis på uppmärksamhet och artighet saknades åtminstone icke från någondera sidan. En dag föreslog han en liten lustsegling, hvari alla mina unga bekantskaper skulle deltaga. Jag erkänner att jag intogs af ett lifligt begär att få följa med, och framställde denna önskan till Albertina. eMen Albertina slog en stolt knyck på sin Illa näsa och betraktade mig med ett förakt, som jag alldeles icke väntat mig af henne. Du lilla trasvarg, sade hon, 4blygs du icke?t Hennes ord sårade mig som en pil, men hennes blick ännu mera. På ett föraktfullt sätt hvilade den på mina nakna bruna fötter, på mitt lika nakna och lika bruna öppna bröst, slutligen äfven på mina trasiga kläder. Du vet, Gudiloff, att min ekipering just aldrig varit annorlunda. Men det kommer sig icke af bristande god vilja, utan af bristande tillgångar. Men den fattigaste kan ega et lika stolt och känsligt hjerta som den ri ch det är oädelt att med förakt hänvisa honom till sina trasor. Rycker man allt för oförskämdt i dem, händer det, att den björn vaknar, som förut soft Jag har aldrig känt mig så nedslagen och förkrossad öfver att icke ega någonting: som då. Med en gnistrande blick vände jag Alberlina ryggen. Var vid godt mod, tilltalade mig kaptenen, som var närvarande; gå hem och kläd om dig, och du skall få följa med och biclpa mig att sköta seglen. Detta eljest så välvilliga anbud grämde mig icke stort mindre än Albertinas såraonde t, emedan jag alltför väl visste att jag icke egde några bättre kläder. Med förbittrivg lemnade jag rummet. På vägen hemåt föll mig i sinnet en plan att hämnas. Då jag lemnade sällskapet stod det redan färdigt att begifva sig ner till hamnen. Jag beräknade tiden och fann att jag, om jag skyndade mig, skulle hinna ned till Hartipera, en grupp af sjöbodar vid hafsstranden, innan slupen hann dit. Jag lät fötterna genast löpa undan med mig. Framkommen till Harlipera märkte jag att stranden så krökte sig, att jag derifrån kunde se när segelslupen lade ut från hamnen. Då också intet -egel ännu syntes till. slog jag mig i god ro ner bland brädstaplarne och öfverlade om bästa sättet att u föra min plan. Sålunda betänkande den och effekten, som den borde åstadkomma, skrattade jag rätt godt. Jag såg redan i mina tankar Albertina rodna och blekna af harm, men fi ställde mig lifligt att hon derigenom endast skulle bli så mycket skönare. En stark kuitje rullade haft ken. Dea upp ör vågorin i viböljorua bort vid sir men tung . observerade jug den vackra q älade så med sin lilla laddvivg al