Aftonbladet – 17 december 1861, sida 1

men icke i något som strider mot Guds ud. Guds bud! Hvad pratar du? tÖfverheten bar förbjudit kaffedrickning, och all öfverhet är af Gudi. Motsätter man ig den förras bud, motsätter man sig äfven den sednares.4 Nu blef den eljest hjertligt ömma och soda gumman ursinnig. Hon nyttjade ännu lå skor med mycket höga klackar, och ned en hastighet, som endast lifliga natuer ega, tog hon af sig den ena af dem och gaf mig ett häftigt slag i hufvudet. Slaget träffade en ådra och bloden strömnade ut, såsom vid en åderlåtning. 4Jag, betraktade min mors handling såsom en verklig ing ur hemmet. Jag på sådant sätt benandlad. I ögonblicket sprang jag också på dörren, ilade utför närmaste gata och ned till stranden, der jag tvättade bloden af mig, hvarefter jag begaf mig ä väg. Uf Pudas, en half mil utom staden, bodde en förmögen bonde, som tf min aflidae far itnjutit några tjensiter och som derföre hyste välvilja för mig. Till honom ställde jag min kosa och blef välvilligt emottagen. Det var under den rätta bärtiden och jag har sällan eller aldrig mått bättre än då. Dagligen smörjde jag mig med åkerbä är, hjortron och blåbär samt njöt icke mindre at den födande landtliga kosten än af den friska landiliga luften. Det var äkta sockerbrödsdagar. 5å förflöto tre veckor; men min värd begynte väl då tycka att visiten började blifva nog lång, och eom jag icke gjorde någon min af att vilja afbryta den, tog han sitt parti och förklarade mig att hans gästfrihet uu var slut. För mig återstod derföre in genting annat än alt taga afsked, hjertligt tacka för all visad godhet samt atlägsna å jag kom fram till landsvägen stannade jag lör att ölverlägga hvarthän jag skulle vända mina steg. Hem ville jag icke, och här kunde jag icke stanna. Jag begaf mig till. närmaste korsväg, tog at mig min mössa och kastade den så högt i vädret som möjligt, med föresats att följa den väg, som mössan föll närmast. Jag gjorde äfven det. Efter några timmars vandring såg jag en kärra närma sig. Den resande satt insvept i sin kappa — det var något ruskigt om dagen — så att hans ansigte var betäckt. Jag beslöt att bedja honom alt få en plats bakpå kärran. Då den hunnit fram till mig, tog jag åt mössan och framställde min önskan. Utan att svara eler förändra något isin ställning stannade han åkdonet och gjorde en inbjudande rörelse med handen. Jag hoppade genast upp bakpå; men knappast hann jag att ordna mig der så beqvämt som ag hade för atsigt, än en stark hand fattade mg i kragen, och då jag såg mig om hade den resände sl-git kappkragen tillbaka och jag igenkände min cgen far. bror, handlande i staden. Naturl förde han mig hem. Min mor mottog mig med glädj . Och den för lorade sonen var åter hennes gunstling som förr. CJag erinrar mig nu ock en annan litr illdragelse. eSom du De äro få ej rikt folk. några flickor — rät Aribertina — min ku