Aftonbladet – 16 december 1861, sida 3

Förslaget antogs under skämt och skratt. Och efter en kort stund befunno vi oss redan ganska många derupp Företaget var djerft. Ån hvarpå vi åkte, var lång, men smal, och på båda sidor tvenne glatta brådjup, i hvilkas ena botten forsen brusade. z Vi skulle också snart få erfarenhet om den fara, för hvilken vårt öfvermod och oförsigtighet utsatt oss. Långa Petter hade hunnit upp något före oss andra och redan flugit bort på den blanka, klingande isskon. Jag ville hinna upp honom. Skridskoåkning öfvergår gerna till täflan ralingar emellan. Bäst jag ilar fram möter jag Vacklin. Det var två friska vindar som möttes. Faran hade vi slömt bort. Med den fart vi egde stötte, vi våra skridskor tillhopa. Vi vacklade och föllo, en åt hvardera sidan af åsen. Vacklin utåt med forssens bråddjup under sig. Jag inåt med landet under mig. Jag ke — om icke mig — dock Vacklin afgjordt förlorad. Men i fallet hade skridskokrokarne -hakat sig i hvarandra, och vi hängde således — med hufvudena utföre,sammanhällna af dem på sjelfva åsryggen, liksom af två fingrar, då man drar fingerkrok. Men Vacklin var äldre och tyngre än jag: vi hade dessutom fallit något mera åt hans sida. 4Lossa ej din skridskokrok ur min?, röpade Vacklin; jag hänger hufvudstupa öfver afgrunden.? SVar lugn. Men din tyngd drager mig öfver åt din sida. Håll emot. 4Isen är glatt. Det finns intet fäste för nänderna. Syns ej någon af kamraterna?? Tyst, Petter.? (Forts.)