Aftonbladet – 16 december 1861, sida 3

Det gick icke bältre med mig. Inom eti ögonblick krafsade Petter och jag om hvar andra. Med den tredje, fjerde, femte gick det på samma sätt. en oregelbunden hop vältade vi nedåt i snön, under jämmerrop och skratt, allt efter som den ene eller an dre befann sig illa eller väl. Då vår lilla lavin stannad2, befanns att en af sällskapet brutit benet af sig och en annan armen. Vi buro dem hem till staden. Den raske Vacklin fick uppbära skulden för hela olyckan. Men motgången förskräckte oss endast för en kortare tid. Modet återkom med glömskan af det passerade. Och ehuru det icke föll öss in att göra om det djerfva backsprånget, spanade vi efter något motsvarande nytt. Vid stränga vintrar tillfrysa forsens stränder vid utloppet i hafvet, som der har nära en fjerdedels mils bredd. De dimmor, som uppstiga ur det brusande vattnet, falla i droppförm på stränderna och bilda småninfn der. understuncom till och med ofantiga isberg å ömsesidor om forsen, På dessa isberg här man dagligen ny skridskois, och vid den tid isarne annorslädes äro snöbetäckta samlas pojkarne här. De akta sig likväl för att bestiga isbergets öfversta topp, som nära nog kan jemföras med ryggåsen af ett kyrktak, på hvars ena sida ländet är och på hvars andra forsen brusar och skummar, En dag fick Vacklin det galna infallet att bestiga sjelfva åsen at det ena isberget, och sedan han gjort den upptäckt, att isen detuppesvar mycket glattare och bättre än nedänföre; började han att på skridskorna slå sina slag. Vid åsynen häraf tillsporde oss Petter om icke äfven vi skulle begifva oss dit upp.