Aftonbladet – 16 december 1861, sida 3

Vacklin var en fullkomlig mästare i skidlöpning. Då jag första gången tog skidorna på mig, kände jag mig rädd. Vacklin försäkrade mig dock; att äfven om jag gjorde n kullerbytta, betydde det ingenting, emedan snöskaren icke var hård och nedrullandet på den mjuka snön icke var farligt. Jag öfverlemnade mig åt Guds försyn och lät det bära af. Ungefärligen midt i backen störtade jag omkull och rullade utför. Han bade rätt, jag skadade mig icke. -Emellertid hade jog erfarit ett så oändligt stört och retånde behag, att jag längtade efter att förhya denna så dristiga Iustfärd. Det skedde öch lyckades. Och ehuru jag nådde sluttningens fot med förlorad andedrägt, kände jag RM både stolt och glad. Innan kort var jag lika god skidlöpare som någon annan. Men Vacklin ansåg icke denna skidlöpning nog äfventyrlig. I sitt modiga hufvud uppgjorde hän en Sven plan. Han undangräfde snön midt i backen till en bredd af omkring 20 alnar, så att den åkande midt under den starkaste fart skulle nödgas att från den öfversta kanten af det sålunda bildade djupet kasta sig eller falla i den fria luften till den nedersta kanten af snöskären, hvarvid konsten var att likväl bibehålla jemnvigten, qvarstå i skidorna och fortsätta färden. Planen var vågsam. Vacklin var den förste som gjorde försöket, och han: lyckades förträffligt. Annorledes gick det med oss andra, som skulle följa exemplet. Vi voro 4 å 5 stycken. Långa Petter vår den förste. Då han kom till stället, der snön var undanskottad, tog han ett högt språng, nådde andra kan ten, der han gjorde en löjlig figur, föll omkull och började rulla utföre. Jag följde.