Aftonbladet – 16 december 1861, sida 2

fått dina klasskamrater. Då jag frågar dig hvad du kan, syftar det icke på hvad du har läst, utan på allt sädant, som kan göra dig för oss, dina kamrater, treflig och rolig. Förstår du mig? Kan du slåss bra? Kan du åka skridskor? Kan du simma? Kastar du boll och käglor? Kan du roliga historier och galna visor? Kan du, i fa!l det gäller en kamrat, sätta tillhopa en liten nödlögn? — Svara mig — kan du det der du? Jag var bittert förtruten, men jag bet tänderna tillhopa. Jag ville undvika att geoast komma i tvist med mina nya kamrater. (Svara, pojke, svara!4 ropade man från alla håll. Du är väl icke en poltron heller? Jag är icke rädd att säga sanningenX, svarade jag då, Coch jag skall säga den ätven här. Vid den sista sårande frågan hade alla mina betänkligheter försvunnit. Låt höra då! Hvad edra första frågor beträffar,om jag kan slåss, om jag kan åka skridskor, simma, kasta boll och käggel, så vet jag väl, att:jag icke är mycket underkunnig deri, men om ja, iyckas att bland er få någon vän, som vi aga sig mig, hoppas jag att inom kort blifva lika skicklig som trots någon här inne: Förträffligt, min unge vän; du är, Gud vare lof, åtminstone icke blygsam. Det är lock något.? cHvad Äg den sista frågan angår...? Jag fästade härvid mina ögon stadigt, på len långa besten, Den sista frågan, ja! Nödlögnen .... nödögnen .. Ja, hväd den beträffar, och i allmänhet hvad konsten att Naga angår, så är jag öfvertygad ... jag talade direkt till besten...