Aftonbladet – 16 december 1861, sida 2

Jaså, min lilla pys —4 Det försmädliga i röst och uttryck förargade mig. Jag ber om ursäkt, anmärkte jag, likväl med allt möjligt lugn; jag är icke mer någon liten pys — jag är 14 år. ört allmänt skratt utbröt. Åh bevars! ropade man från alla håll, 414 år, hvilken ålder — ha, ha, ha! Jag är197 är — jag 20. Ja så — 14 år — man kan tänka ! Vet försmädliga åtlöjet stack mig ännu mera. s Det var långt ifrån att jag var en jätte till växten; men jag var senfull och smidig, jag var beslutsam och modig. sSäledes 14 år?, talade besten med de korslagda armarne, Xen ganska vacker ålder, på min ära! Aber, min vänt, fortfor han, du tänker förmodligen sticka dig in i vår klass, du, och till på köpet intaga en utmärktare plats på första bänken samt sålunda på en gång bli lika AR som vi, och det utan att hafva genomgått någon slags yradpassering. Prosit, min gubbe! TI det fallet tillkommer det oss äldre, som haft den äran att steg för steg traska :oss fram ända ifrån putten och hit upp till parnassens höjder, att taga den saken i litet närmare öfvervägande. Låt oss höra — hvad kan du? I kristendomen, svarade jag, har jag tillochmed läst något teologi. Man uppNof rundtomkring mig ett gepskratt. Jag begrep icke hvaråt man skrattade. 4I historien, fortsatte jag — — Skrattet tilltog ännu mera. Hela rummet skrattade. Du är ett dumhufvud, min lilla vänt, yttrade besten. Rektorn må gilva d g hvilket videtur han behagar; men nu har cu