Aftonbladet – 16 december 1861, sida 2

Men rektorn anlände snart och lektionstimman började. Vid åsynen af mig, anvisade han mig min plats — en bland de öfversta på första bänken — en utmärkelse, som tycktes tilldraga sig en icke så liten uppmärksamhet från kamraternas sida, emedän jag såg huru man från alla häll kastade på mig blickar, hvari förvåning, afund eller förtrytelse lyste. ; Den tiden herrskade ännu ferlans majestät, och jag märkte snart att den här icke saknade sitt drakoniska välde. Öfver mer än en af kamraternas hufvud susade den som elt straffande gissel i det blinda ödets hand. d Jag hade icke ännu hunnit att taga reda ens på mina -knäkamrater, då rektorn ropade: Vacklin! Uppropet gälde min kamrat näst till höger om mig, ty denne reste sig genast upp. I det förhör, som uppstod med honom, ådagalade han så mycken bestämdhet och redighet i svaren, att han på det mest illfredsställande sätt visade sin kännedom i de för dagen gifna pensa. e På mig gjorde hans raska och tydliga svar ett godt intryck; i mitt hjerta skänkte jag också Vacklin genast hela min tillgifvenhet och vänskap. Sedan halfva lektionen var gången, lemnade rek orn rummet och vi tillgodonjöto det gamla privilegiet af en qvarts eller halftimmes fristund. Tiksom på öfverenskommelse samlades nu alla kamraterna omkring mig. Jag var för dem något nytt och man ville prölva hvad den nya kamraten dugde tiil. En lång, stor best, som närmade sig med armarne i kors öfver bröstet, tycktes utgöra klassens lejon,