FINSKA VETERANER ). MEMOIRE-NOVELL AF C. F. RIDDERSTAD. TrEDIE KAPITLET. Lönner. Jag förbigår de vidrigheter, som en höstresa i en öppen finsk kustfarare alltid förutsätter, jag lemnar å sido det intryck, som Uleå-elfvens utlopp i hafvet, med sitt vackra vattenfall gjorde på mig, ja! jag stannar icke en gång för att taga i närmare betraktande sjelfva staden Uleåborg med sina 2 23 gator, med sin gamla slottsruin och sitt nya rådhus af trä. Jag hastar till mitt mål, rådman Lönner. Af det korta svar, som min mor erhöll på sin långa skrifvelse, hade ett icke sålitet intresse vaknat hos mig för den okända mannen. Han skulle ju också blifva min fosterfar. Utan svårighet fick jag reda på hans bostad. Det var en liten, ganska vacker, gulmålad byggnad, med en stor trädgård på inre sidan från gatan. En underlig känsla bemäktigade sig mig, då jag nalkades stället. Min framtid låg så oviss framför mig, stt jag tyckte mig famla i ett halfdunkel.. Också stannade jag vid dörren, för att taga mod till mig. Beklagligtvis fogade sig omständigheterna dock så, att jag snarare förlorade det lilla jag egde, än vann något nytt. Till mina öron nådde nemligen ett buller eller oredigt sorl, som alls icke harmonierade med min sinnesstämning. H:stigt drog jag ock min hand tillbaka ifrån låset, befarande att Se A. B. n:r 282—285, 287.