Aftonbladet – 9 december 1861, sida 3

Slutligen erinrade han Lönner i dunkla talesätt om den 27 April 1789, hvarefter han, hänvissude till minnet deraf, i vanlig lagstil testamenterade mig till honom. Min mor hade noga följt mig med sin uppmärksamhet under läsningen. När jag slutade lade jag papperet lungt ifrån mig. Jag var icke missnöjd, men nöjd var jag icke heller. Det var litet tomt inom mig. Hvad var jag annat än en vara, en koffert, en klädhängare eller någonting eå der bortåt? Du känner nu allt, Gudiloff4, sade min mor, Safgör nu sjelf ditt öde. Jagjbad att tå betnka mig tills dagen derpå. Natten kom och gick. Någon blund kom ej i mina ögon; jag tänkte. Då jag morgonen derpå begaf mig ned till min mor, värkte mitt hufvud, såatt jag trodde att det skulle springa sönder. Min mor kom mig till mötes med öppna armar. NÅS? sade hon. Jag reser, svärade jag. Hon dånade och föll i mina armar. Resan kunde dock ej genast sättas i verket. Nödigt var att skrifva till Lönner och underrätta honom om min fars död, äfvensom om testamentets innehåll, samt afvakta hans svar. Så skedde äfven. Svaret lät likväl ej vänta på sig. Så hastigt som postgången fram och åter tillät, erhöllo vi svar. Det innehöll endast följande ord: Pojken är hjertans välkommen. Om mitt afsked från föräldrahemmet är ingenting att tala. Min mor tryckte mig tusen gånger till sitt hjerta. Orja grät, Paavo skakade min hand, Czesar skällde. Men jag var nära att glömma bort hetr magistern. Han bugade sig kallt, (Forte.)