Aftonbladet – 9 december 1861, sida 3

het, som det lugna förståndet har sofrat. Om det vore mitt sista ord — hvad jag har skrifvit är väl betänkt. Då min mor slutade, hadefhon uttömtämnet. Du skall nu sjelf läsa papperet. Hon framtog det yr byrån och lade det i min hand. Till min förvining fann jag, hvad också dess första ord -angaf, att det var ett... testamente. Efter den vanliga inledningen i sådana handlingar öfvergick min far i allmänna ordalag till en kort framställning af sin offentliga verksamhet, och hvari han antydde att han för densamma uppoffrat sin husliga lycka och sin ekonomiska sjelfständighet. Med några få ord bemärkte han den offentliga, i statens allmänna angelägenheter ingripande marinens öde att, så länge krafterna stå honom bi och lyckans tärningskast gynna honom, intaga en lysande samhällsställning, men då åren komma, en annan opinionsvind blåser och han måste alträda från arenan, han sjuuker tillbaka i natten, utan att elt öga vänligt ser efterhonom, utan att en hand utsträcker sig att mottaga honom. Hans öde är att offra och att offras, att äras och förläras, att beundras och afundas, att brinna och förbrinna, att berömmas och förglömmas. Med djup tacksomhet emot försynens oändliga nåd prisade han sin lycka, ati ännu ur det stora skeppsbrottet vid afträdet från den offentliga banan ha kunnaträdda tvenne verkliga vänner, och det ända till sin sista stund. Derefter följde några dispositioner, egentligen blott fromma önskningar till min mors fördel, ställda till fordringsegarne, i sammanhang hvarmed han u, pdrog åt Eskolin; såsom hans enda slägtinge, att taga en vänlig och broderlig vård om henne.