Aftonbladet – 9 december 1861, sida 3

sin häftigaste rörelse, jag vill vj försöka att återgifva mina ord. Hvad mitt hjerta ingaf mig flög öfver mina läppar. Jag var uppskakad ända till det innersta. Din far lätmina känslor obehindradt brusa. Han för: sökte icke att med någon motsägelse hämma flödet af min öfversvallande känsla. Utan tvifvel handlade han rätt. Att få fritt utgjuta sig i bekymrets stund är en stor välsignelse. Omsider lade sig äfven stormen inom mig. Men det återvändande lugnet var endast den uttröttade naturens.t Marie4, började han derefter, du har låtit din kärlek och din lidelse alltför mycket förvilla dig. Ingen enda af alla dina förebråelser äro grundade. Det är uteslutände af omtanka och sann kärlek till dig och vår gemensamma enda son, com jag har fattat det beslut, som nu så mycket upprör dig. Du älskar Gudiloff, och, Marie! äfven jag gör det. Kunde du läsa i mitt bröst, skulle du ej tvifla de.på. Men hvad skulle det blifva af er, lemnade endast åt er sjeltva? I bästa fallet kan endast ett ganska litet kapital blifva öfrigt. sedan mina fordringsegare blifvit honorerade. Summan, otillräcklig för dina behof skulle blifva det ännu mera för er båda. Föreställningen att lemna er i nöd och bekymmer plågar och smärtar mina sista stunder. Din helsa tål ej vid elände och bekymmer. Gudiloffs uppfostran är ännu icke slutad. Vår gemensamma pligt och kärlek bjuda oss :tt söka förskaffa honom en sådan. Jag har derföre sökt, sökt mer än du kan föreställa dig — men lyckligtvis till slut äfven funnit ett ankare, vänskapens, vid hvilket det gladt mig att få fästa mina sista förhoppningar. Lugna dig derföre, min vän, och haf tillit till mig. Låt modershertats hänförelser beherrskas af den moderliga omtankan, af den öm