Aftonbladet – 9 december 1861, sida 2

Min mor framträdde för mig helt annorlunda än jag förut sett henne. Hon var numera klar och enkel. I icke ringa mån verkade detta äfven välgörande på mig. Mina tankar äro förvirrade och mitt hjerta klappar af en onämnbar oro vid blotta tanken på den ställning, hvari vi befinna oss, men jag har besegrat den första svårigheten och jag känner att segren öfver de återstående skall blifva mig lättare. Se dig omkring, Gudiloff! Mekaniskt följde jag hennes uppmaning. Du älskar ju allt det här, du älskar ju det mycket? Mycket, min mor. eAllt detta, min son, skall om ett par veckor likväl försäljas på offentlig auktion. Min fars böcker? Allt! — Under de sednare åren märkte jag att din far tyngdes af ekonomiska bekymmer. De politiska förhållanden, hvari han invecklat sig, hade, underhans vistande Stockholm, föranledt utgifter, öfverstigande illgångarne. Skulder växa som snölavinen. Efter en förkylning, om hvilken han likväl lemnade oss alla i okunnighet, mottog han för någon tid sedan ett bref, som underrättade honom om hans ruin. Den djupa smärta, som han dervid erfor, ökade hans sjukdom. Din far var en stolt man, han kunde icke öfverlefva sin vanära. Vigenomingo affärerna och sågo att vi voro förlorade. Då bröto förnyade slagattacker hans krafter och lade honom i grafven. På sin lödsbädd föreskref han flera åtgärder, med ippdrag åt mig att sätta dem i verket. en fläkt af beslutsamhet, som för ett ögonblick lifvat min mor, tycktes härvid åter försvinna. Synbart led hon mycket vid ernran af dessa föreskrifter; men hon befann igal ett neryöst tillstånd och hon vexlade