Aftonbladet – 9 december 1861, sida 2

ögon. Ingenting var rubbadt. Den ende som saknades var min far. På skrifbordet låg ännu en påbörjad skrifvelse och vid sidan af bläckhornet såg jag samma penna, som han begagnat, då har nedskref raderna. Men stolen framför bordet var tom. Äfven min mors blickar flögo med stilla vördnad kring rummet. Gestalten uttryckte icke mera samma vacklande svaghet som förut. Allt som omgaf henne tycktes införa henne nya krafter. Minnet verkade ugnande. Kanske stodo de åligganden, hon hade att uppfylla, derigenom mera lefvande fram för hennes själ. Våra ögon möttes. Min mor! Det var min afsigt att bedja henne lemna de upplysningar hon lofyvat. Hon fattade mitt utrop annorlunda. Hon trodde att det endast var dikteradt af min känsla. tMin son !? Hon slöt mig i sina ermar. Af allt, som jag haft dyrt och kärt, nästan heligt, återstår mig numera endast du. Och hvad skall det blifva af oss? Skall jag äfven skilja mig från dig?4 Skilja dig??? t Måste jag det eller måste jag det icke? Aldrig —min mor. Jag lemnar dig ej. Säg icke det, Gudiloff. Huru mycket man än tvekar i uppfyllandetaf sina pligter, segra de dock alltid slutligen, ty rättskänsla och samvete stå vid deras sida. Öfver mina läppar barnu min smärtsammaste hemlighet gått. Jag känner mig ej missnöjd deröfver. Det är kanske svårare att lösa de band, som våra känslor lägga på 088, än att, sedan förtrollningen en gång är löst, handla i trogen öfverensstämmelse med sina åligganden,