Aftonbladet – 9 december 1861, sida 2

cOfta bad jag din far, fortsatte hon, utan att höra mig, ?afbryta en sådan bekantskap, men han småskrattade åf min fruktan och aflägsnade sig. cMen, min goda mor, hvad var det då, som pappa egentligen menade, då han nämnde dessa två personer. Hennes blickar flögo omkring rummet. Det var tydligt att det fanns något, hvari hon icke kom öfverens med sig sjelf: Hvad han menade upprepade hon blott. Hvad han menade, ja!? Låt oss gå litet, Gudiloff,långs stranden. Jag behöfver samla mina tankar. vi gingo tysta bredvid hvarandra. Hvad han menade? Men hon afbröt sig ånyo. Hvad som föregick inom henne var svårt att veta. Men hennes ansigte uttryckte på en gång en djup rörelse och försöket att kraftigt bekämpa den. Hastigt stannade hon. Det kan ej bli på annat sält, nej, det kan det icke, yttrade hon i detsamma, duet måste bli så, det är det enda rätta. Låt oss gå hem, och jag skall säga dig allt.? Under återvägen vexlades intet ord. Min mor förde mig in i min fars arbetsum. Ett par tre veckor hade förflutit sedan mitt sista besök der. En högtidlig cänsla intog mig, då jag nu fann mig omvifven af alla dessa saker, som talade till nig med min fars stämma, erinrande mig om le lärdomar och förklaringar, hvartill de vifvit anledning och som han lemnat. Allt var sig fullkomligt lika. De höga bokskåpen stodo der nu som förr, men de voro för mig ännu mera vörånadsbjudande. Bysterna och porträtterna sågo nu, som förr, ner på mig, men det föreföll mig nästan, som om ett stort deltagande tilltalat mig ur deras