Aftonbladet – 7 december 1861, sida 3

för de a rn RR rt gr a ED nr ta RA RF SN delaktighet i stölden och konnivens med den verkliga tjufven; hvarjemte ansvarsyrkanden framställdes mot Lindqvist och dennes hustru samt Wiström, emedan de mot bättre vetande sökt binda hustru Norstedt till brott. Mot henne fann åklagaren ingenting under ransakningen ha förekommit, som kunde föranleda honom att yrka något ansvar. A häktade hustru Åman eller Pettersson yrkades att äfven hon skulle stånda tjufsrätt; men i händelse rätten ej ansåg full bevisning mot henne förebragt, att hon måtte i mörk cell insättas för att förmås till bekännelse. Lindqvist afgaf äfven .nu sin slutförklaring, hvarvid allmänna åklagaren anmärkte den egna omständigheten, att denna kunnat uppsättas, innan åklagaren aflemnat sina slutpåståenden. Innehållet deraf utgick hufvudsakligen på attförst framhålla de tjenster som Lindqvist under sin polistjenstetid förmenade sig gjort allmänheten, hvarpå följ!e en granskning af de vittnesmål, som innehållit någon bindande omständighet mot honom; antydande Lindqvist oupphörligt. att han kommit i den olyckliga ställning, hvaxi han nu befann sig, genom en mot honom nedrigt anlagd plan samt genom anskaffandet af falska vittnen, uttalande dock den förhoppning att framtiden skulle lägga hans oskuld i dagen. Vidare åberopade han de å hans sida hörda vittnen, hvarigenom han förmenade sig ha vederlagt de vittnens utsago som intygat att de sett honom den 30 Juli före visitationen uppvisa guldet å hustru Svenssons krog, samt yrkade slutligen ansvar å hustru Norstedt, derföre att hon kunde anses hafsa nött och gömt med tjufven, om någon gjort det. Med anledning af de beskyllningar om anskaffande af falska vittnen, som i Lindqvists förklaring gjordes, hemställde Norsted:s rättegångsbiträde, att den frågan måtte göras Lindqvist, huruvida han anklagade Norstedt att ha anskaffat sådana. Härpå genmälde Lindqvist att han vidhöll sitt påstående att åtskilliga vittnesmål mot honom varit falska, men han ville ej göra någon angifvelse mot Norstedt att ha varit den som anskaftat dessa vittnen. Norstedts rättegångsbiträde förnyade nu med anledning af ogifta Grönlunds i dag afgifna vittnesmål sitt yrkande, att Wiström också måtte inmanas i häkte. För öfrigt förtjenar nämnas, att borgmästaren Mellbin föranstaltat om juveleraren Petterssons och guldsmedsgesällen Hallings inkallande, hvilka of på sin ed, att de igenkände den nål, som blifvit anhållen i hustru Lindqvists kofta. Hr Pettersson hade förfärdigat den åt fru Steuch, och gesällen Halling intygade att han lagat samma nål en gång: åt hr Pettersson, för hvilkens räkning kunde han dock ej säga. Wiström begärde del af Norstedts slutpåståenden för att inkomma med sin förklaring, hvarefter parterna fingo afträda och målet uppsköts till nästkommande torsdag kl. 1, då Wiström skulle vara beredd att afgifva sin förklaring. Lindqvists yrkande att komma på fri fot, all. männa åklagarens yrkande om hustru Petterssons eller Amans insättande i mörk cell äfvensom Norstedts yrkande om Wiströms häktning afslogos. — Flertalet af de mål, som förekomma vid rådhusrätten, angå kärleksaffärer och frukterna deraf. Ofta förgå dock åratal, innan den egentligen lidande kontrahenten kan låta förmå sig att vidtaga den sista utvägen att genom rådhusrättens bemedling åt sitt barn få en fader och nödig hjelp till uppfostran. Eu mamsell H. gjorde för omkring 10 år sedan bekantskap med dåvarande tualiehandlaren G., och frukten af denna bekantskap blef en liten planta. Då barnet var omkring ett år, införde fadren, för alt göra sig barnet qvitt, en annons i Dagbladet. hvari barnet erbjöds åt något barnkärt folk, som ville upptaga detsamma såsom sitt eget, mot det att den rätta fadren i ett för allt betalade 100 rdr vid barnets aflemnande. Barnkärt folk fin ner man alltid och ett sådant anmälde sig ock genast hos fadren samt uppgjorde med honom att mottaga barnet såsom eget. Mamsell H. gick äfven in på saken, och barnet aflemnades til: de verkligen aktningsvärda fosterföräldrarna. I ifverenskommelsen mellan d sednare och h; G. fanns dock en hemlig klausul, som modrer kände till; nemligen, att hon cj He få bearnet för att afvända dess räldrarne. Denna klavsul kom modren mamsell H., dock snart underfund med, och då hon ej kunde fördraga att alldeles afstängas från att se sitt burn, återtog hon detsamma: samt har alltsedan ensam bidragit till dess uppfostran. Nu har hon dock instämt hr G. med yrkande. att han i någon mån måtte bidraga till barnets och uppfostran hädanefter. t i förgår förekom, inställde sig hr G. de, att han ansäg sig ba uppfyllt rdighet, då han gi skaffade Bbaringsvärda foster ar, och det var ns fel att modren återtog detsamma. Han I medgaf, att det hörda till öfverenskommelsen, att I barnet heit och hållet skulle skiljas från modren. j hvilken ock dertill skulle gifvit sitt bifall; men i detta bestreds af modren, som förnekade att på I sådant sätt ha kunnat, såsom hon uttryckte sig. : sälja sitt barö. . Mamsell H. förklarade sig ej hafva några stora anspråk på sin ra älskare: men hr G. ville alldeles icke samtycka att lemna något bidrag. Han förmenade att han ej förtje nade mera än hvad han sjelf behöfde, hvarpi mamsellH. genmälde att så hade hon ej fått tänka, som ofta fått taga allt från sig sjelf för flickans skull; finnande hon hr G:s handlingssätt så mycket hårdare som han på musiklektioner förtjenade rätt bra, så att han till och med hade råd att hafva egen hushållerska. Parterna öfverlemnade saken till domstolens pröfning, sedan G. på ytterligare hemställan bestridt hvarje bidrag till barnets uppfostran, till hvilket kan ej ansåg sig ha några förbindelser, alldenstund han efter dess födelse skaffat detsamma de omnämnda fosterföräldrarna. — Polisförhör har i dag hållits angående det förut omnämnda våldsamma uppträde å Artillerigalan emelian norska gardesskarpskyttsr och tygstatsartillerister. Det upplystes nu utaf en mängd inkallade vittnen alt två norska skarpskyttar, korpralen Wik och menige Duengen passerade förbi tygstatsartilleristerna Brink, Pettersson och Streng, dervid norrmännen yttrat: STygstatsgubbar; Detta hade bemötts med yttrandet norrbaggart och derpå följde handgemäng. Tygstatsartilleristerna hade till tillygge begagnat vedsågar, och da den norske korpralen erhöll ett slag uti hulvudet, hvaraf blodvite följde, drog han sin plit och högg omkring sig, dock utan att träffa mer än en af sina motståndare, hvilken särades i låret. Poliskonstapeln Bergstedt tillkom och hade mycken möda att kunna taga huggaren från korporalen, hvilken var högst ursinnig. Sedermera hade norske gardisten Larssen ryckt huggaren ur konstapelns hand och sprungit fram åt Ladugårdslands torg, men slutligen hade, med biträde af flera personer, huggaren blifvit äfven honom fråntagen. Högeligen komiskt föreföll det, då under ransakningen vittnena alltsom oftast, tydligen af gammal vana, begaghade om parterna benämningarne Stygstatsgubbart och Snorrbaggar. Pnlimretiroen fästade vittnenas nnnmärkitsamhet