Aftonbladet – 6 december 1861, sida 2

många-ällvarliga och goda frönderi, attdet icke behöfdes mer än en så kraftig, till djupet af min bättre menniska talande scen, som den vid hans dödsbädd, för att bringa dem till utveckling. Jag kände sålunda — och det-anaed lefvande visshet — att jag redan var något sjelfständigt för mig, en egen vilja, ett eget omdöme. Min fars sista! ord, så gåtfulla de än voro, brände som gl dande kol i min själ. Men jag råg att min mor, ehuru. försänkt i den djupaste, den tröstlösaste sorg, icke lemnades ett: enda ögonblick i fred, uEi ständigt upptogs af tusenfaldiga omsorger och be: kymmer. Jag måste således vänta på den förklaring, som endast hon kunde gifva; men min mor torde haft ett lika stort behof att. meddela den, som jag att få den. Dagen efter sedan min far blifvit förflyttad tl sin jordiska hviloplats kallade hon mig till sig. oLåt 0s8 gå ut, Gudiloff, sade hon, jag behöfver andas. in sjöluft, behöfver friska upp mitt sinne i den fria naturen; men framför allt behöfver jag tala med dig. Kom, låt oss gå! Jag slöt mig tätt till hennes sida; jag anade hvad hon hade att säga mig. Länge förblef hon likväl tyst. Mycket tycktes arbeta inom henne. Kanske hade hon svårt alt ordna sina tankar; kanske var det icke heller så lätt att bestämma gränsen för meddelandet. Vi gingo af och an på stranden. Vind och våg tillförde oss ljumma och svala flägtar från viken. Hennes bröst höjde sig. Med begärlighet inandades hon den friska och lätta luften. Jag betraktade henne med. stilla uppmärksamhet. Min mor hade varit, om icke en skönhet, deck ganska iatagande, och hon var det ännu. Ehuru vid denna tid några