Aftonbladet – 6 december 1861, sida 2

om en slägtinge och en vän. Ja, jag vet deras namn och hvarest de vistas; menjag känner icke derföre i hvad förhållande de stått till.din far, icke hurudana de verkligen äro, och likväl... likväl fordras det af mig, alt jag skall; blindt förtro mig. åt dem, blindt öfverlemna åt dem det käraste, det dyr: baraste, det enda jag eger. Min Gud, jag förskräcks vid. denna tanke. Med kärleksfull styrka tryckte hon min hand. Jag förstod henne icke. Och dock, hvad är att göra? Jag måste! Men måste jag verkligen?4 Hon uttalade dess. sista ord liksom hon endast talat för sig sjelf. Jag återkommer till din far, Han sade, alt vi äro fattiga. Ack ja, vi äro det. Kanske fattigare än vi sjelfva ännu veta. Hör mig, Gudiloff, har du mod att bära fattigdömen? ? Jag vände alldelesicke utan stolthet milt ansigte öppet och frivhodigt till henne. Ja, min mor, det har jag. Hon såg tviflande ut. Yet du också, Gudiloff, hvad fattigdom är.t Kanske icke riktigt, men då min far sade, att jag var fattig tillade han att ja borde arbeta. Kan fattigdom hjelpas me arbete, min mor, då är det intet annat än lätja, der den finnes. tBarn, barn!? Den fuktiga glansen af en skimrande tår svälde ut öfver hennes ögon -lober. Men det var om slägtingen och vännen, som vi skulle tala, afbröt hon sjelf den melankoli, som tycktes vilja öfvervaldiga henne; du hör ju på mig.4 Jag hör på, mamma; tala blott. Vi skola tala om en i sender.? Ack ja, gör det,