Aftonbladet – 6 december 1861, sida 2

Ack nej, min goda mor, tala, tala; jag hör och förstår allt hvad ni säger — tala blott ! : Vid denna min varma bön. glänste hennes öga ännu. mildare. tKansket4, sade hon. Hennes blick hvilade länge på mig. Emellertid är min ställning mycket ledsam, fortsatte hon ändtligen, ?genom den olyckliga omständighet;att jag nu, då jag säkerligen skulle hafva mycken rytta deraf, är alltförlitet invigd i-din: fars förflutna förhållanden. Han egnade sina tankar, sin verksambet åt angelägenheter, som voro alldeles fremmande för mig. Han var en politisk person, jag endast en huslig qvinna. Redan då vi lärde känna hvarandra, egde vi hvar och en vår olika riktnins. Kort efter vårt-giftermål valdes han till riksdagsman och hän nödgades lemna hemmet. Ilan var länge borta. 1789 var ett tungt och smärtsamt år, för mig., ;Du föddes under den tidensft-.-. De sista orden dogo bort i en suck, och hon tystnade åter. Chorges ansigte afspeglade sig likväl olika uttryck, liksom genomoick hon i sin själ en lång serie af vexlande erinringar. Mendet sista slaget var hårdt, var förfärligt.? Hvilket, min mor, hvilket?? Hans död, Gudiloff.? Afven mitt hufvud sjönk ned. ; cMen det var sannt, började hon åter, jag skulle för dig förklara några dunkla ord, som din far yttrade på sin dö sbädd. Ja, om jag blott kunde; rätt förklara dem! Men jag vet så litet. — Det är alldeles som om jag hade några chiffer, hvilka jag kan äsa, utan alt lxväl förstå hvad de betyda. Du begriper mig kanske icke. Din far talade