Aftonbladet – 6 december 1861, sida 2

och trettio år, bibehöll hon sig fullkomligt. Endast sorgen hade nu blekt hennes kind och fördunklat hennes: blick. Under min fars lifstid hade hon varit prestgårdens egentliga, goda genius. Upptagen, som han var, af ett träget skriftställeri, förblef egendomens skötsel främmande för honom. Kanske var det den praktiska omvårdnad, som hon tvingades att egna: angelägenheter, eljest vida öfver qvinnans vanliga både krafter och pligter, som så väl bevarat hennes ännu blomstrande fägring. Min mörställde slutligen sina steg till en gräsbänk, som min far fåtit uppsätta på en favoritplats nere vid strenden. Den var omgifven af löfträd, som skyddade om sommaren mot solen och om hösten. mot blåeten, och lemnade på samma gång en fri utsigt öfver viken. Vi togo plats. ueGudiloff4, tilltalade hon mig, din fars bortgång var för mig ett förfärligt slag. På sin Tödsbädd hänvisade han. några dunkla ord till min förkläring. Men förmår jag lösa dem? Hans lif kedjar sig till ett helt och det.ena hänger tillhopa-med det andras Känner jag hans lif? Endast fragmenter deraf. Vidtutseende planer och företag lösas icke utan en djup blickin i dem. Jag eger ingen sådan. Att pppgina de personers namn, på hvilka han hänsyftade, nå ja, hvad mera? Förmår man ej ställa dem på deh plats som de innehaft i hans lif; förblifva de oss lika obekanta. Din far dog med förstörda affärer; men måltet och gräasen derför äro ännu outredda. Oinvigd, som jag är, nästan i allt, visar sig också allt för mig i fullkomlig oreda. Min hand Jåg i hennes. Hon blickade vänligt ned, på mig. Men jag glömmer, anmärkte hon, att. jag talar vid ett barn,