Aftonbladet – 5 december 1861, sida 2

Med ett så ostördt lugn, som om han endast uträttat ett vanli. t ärende, närmade han sig nu också trädet, samt steg upp på bänken, som fruntimmerna-lemn t, för att på litet längre afstånd se mig i bättre fogelperspektiv. . Kom ner, tilltalade mig gubben och sträckte armarna emot mig. Det låg någonting så oändligt vänligt och tryggt i ans utseende, att jag genast öfverJemnade. mig åt honom. Så snart han fått mig i sina armar, bar han mig fram till min far och ställde mig: framför honom. Se här, herr prost, talade han, är er son, men slå honom icke, slå då heldre mig. Min. far betraktade oss båda två, utan att yttra ett enda ord. Du är en gammal trotjenare, Paavo, yttrade han derefter med sin vanliga, jemna och klara röst, och jag, tillade han, är en fridens tjenare. Gudiloff4, fortsatte han till mig, kom in till mig, då jag kommer tillbaka. Så der, låt oss nu gå till svedjan, Paavo. Ni följer ju med, herr magister?4 Af innerlig glädje glömde jag alldeles bort att gifva akt på huru magistern såg ut i detta ögonblicket. . Jag erinrar mig endast att Jag sprang i min mors armar och på länge icke lekt så mycket hvarken med Örja eller Ceesar, som den aftonen. Sedan jag riktigt återkommit till mig sjelf, roade mig likväl kanske aldramest det bryderi, som visade sig i tantens ansigte. Hon fruktade måhända icke utan skäl attjag sett hvad hon haft för sig då min mor lemnade henne ensam. Vid-ett tillfälle då de andra aflägsnat sig ett stycke, tycktes hon vilja tilltala mig. Kaffekoppen! inföll jag. Min söta gosse, sade hon. Applet!X tillade jag. Din gemena unge, klagade hon. Vinden, tillade jag, vinden. Jag sprang min väg. Så snart min far återkom från fältet, begaf jag mig in till honom. , Att återgifva