Aftonbladet – 5 december 1861, sida 2

delsevis kommit att kasta mina ögon på magistern. Men det spefulla löje, som jag upptäckte hos honom, krympte tillhopa mitt eljest öppna hjerta. Ovilkorligen erinrade jag mig händelsen med ferlan och alla vackra ord han då sade mig. Och med blixtens hastighet flög. det beslut: genom mitt hufvud, att han ieke skulle få den glädjen att se mig förödmjukad. Förlåt mig först, min far?, svarade jag. 4Pojke, pojke l Det låg både faderlig förebråelse och förtrytelse i. detta, utrop. Mitt hjerta klappade: till; med några varma: slag, men jag gaf. mindre. akt derpå än på magistern, ur hvars. ansigte jag tydligt såg att tillfredsställelsen strålade. Han har icke ännu glömt den der historien. med skottet, tänkte jag. Men han skall icke heller ha den njutningen att se mig få stryk af min far. ?Jag kommer ej ner?, förklarade jag högt, om ni ej lofvar.. Jag säger dig, Gudiloff, kom på ögonblicket ner. Lofva mig, min far, att...? Jag lofvar ingenting. f Jag har aldrig förr fått stryk af er. Kom ner.4 Hellre kastar jag mig i marken och dör för edra fötter. Utan att tänka på hvad jag g jag ut på en af grenarne, oc att den svigtade under mig. :eGudiloff, Gudiloff!t ropade min mor. Orja skrek och Ceesar skällde. Gubben Paavo stod tyst, men följde scenen med ofrånvänd uppmärksamhet. ::Herr prost, sade han slutligen med bedjande röst. : Min far tillbakavisade honom med en kall och befallande åtbörd. Men gubben Paavo var: hvarken blyg el. ler rädd. Han var en finne af det gamla äkta slaget. Han hade också redan fattat sitt beslut och lät ingenting bekomma sig. orde; kröp jag kände