Aftonbladet – 5 december 1861, sida 2

Brokig fogeln är i skogen, ; Brokigare menskolifvet. Afven mitt föräldrahem skulle innan kort komma att erfara sanningen häri. Vid min fars kraftiga natur tycktes tiden ännu icke hafva rört ens med sitt lillfinger. Manlig och frisk, syntes han ännu kunna gå många tiotal af år till möte. Äfven i sitt alltid-lugna och jemna lynne egde han ett värn mot årens stormar. Väl vittnade de bleka ånletsdragen och den någongång irrande, frånvarande blicken om ett träget intelligent arbete, men det tyngde icke hans skuldra, det böjde icke hans hufvud. Det heter dock: Brokig fogeln är i skogen Brokigue menskollfver ? En dag, det var på hösten, kommer min mor, blek, nästan vanställd, inspringande i magisterns rum. Herr magister, bästa magister, talade hon, kastande orden förvirradt om hvarandra, kom — skynda, skynda — följ mig. Ett gammalt finskt ordspråk säger: Han efterkom genast uppmaningen. Det ovanliga i min mors utseende och sätt ingaf mig den plågsammaste oro. Jag vågade likväl ej lemna min plats, jag satt stilla, men som på brännande kol. Det dröjde en qvart, en halftimme, kanske tre qvart innan magistern återvände. ! Då han kom såg han blek och upprörd ut. Jag hade hoppats att han skulle upplysa. mig om hvad som var på färde, men han iakttog tystnad. j Min oro ökades snarare häraf än den stil-! lades. :