Aftonbladet – 5 december 1861, sida 1

hade blåst ned ett äpple från trädet och att det fallit direkte i hennes kaffekopp. Ett lätt småleende krökte min fars läpar. Gud vet hvad han tänkte om hela istorien; Vid betraktande af äppletihennes Kand föreställde han sig kanske ätt hon sjelf tagit den förbjudna frakten: Men medan man ännu pratade hit och dit om det af vinden nedblåsta äpplet, anlände äfven gubben Paavo: Det var en ny fällning som skulle verkställas till en ny svedja, och min far hade sögt till, att-han sjelf ville bestämma huru långt den fick sträcka Min far sköt genast bort kaffekoppen, i hvilken han höll på att hälla grädda, samt gjorde sig beredd ätt följa Paavo. STager ni er icke också en promenad, magister? 4 tiltalade Nan denne. Med en vänlig nickning åt min mor, lemnade min far oss genast. Magistern följde och Paavo var ett par steg förut. Jag trodde mig redan till hälften räddad. Min far hade icke kastat någon enda blick upp i trädet. Utom pratet om det nedfallna äpplet, blef det ej föremål för någon uppmärksämhet. Men olyckan villeatt mina största favoriter denna gången skulle bringa mig på fall. Ännu hade min får endast hunnit några få steg ifrån oss, då min lilla lurfvige vän, Cesar, började afvalla krafter att skälla och hoppa kring trädet, med nosen vänd i vädret. Hans väderkörn hade förmodligen underrättat honom, att hans goda vän och lekkamrat befann sig i en mindre treflig ställning derappe. Något mera kunde ej behöfvas för ätt Teda hans blick genom bladkronan och upp till mig: Förgäfves Plinkade jag åt honom att tiga — men han förstod mig ej — han skällde i stället ännu