Aftonbladet – 5 december 1861, sida 1

plats och kaffet serverades. Men då man skulle börja att dricka saknade man skorporna, och tjenstflickan hade redan aflägsnat sig. Min mor hastade derföre tillbaka hem för att tillsäga derom och lensnade min gamla pratsjuka tant ensam qvar. Det hade aldrig varit goda tecken för tanten eller mig, när vi blefvo lemiade ensamma med hvarandra. Omständigheterna ville att det ej heller nu skulle blifva det. Så snart min mor vår borta, bemärkte jag något, som föreföll mig särdeles roligt. ummans kaffekopp var redan fylld. Lika försigtigt, som jag såg mig omkring innan jag klättrade upp i trädet, såg hon sig nu också omkring: cHvad ämnar hon göra? trågade jag tyst mig sjelf. Påtagligt bade hon någon afsigt, som hon ej. ville att-någon skulle se. Kanske också hon — det föll mig med förskräckelse verkligen in ett ögonblick — ämnar klättra hit upp. Men nej, jag misstog mig. Hon hade helt annat i sina tankar. Kaffet har altid varit en kär dryck för fruntimmer; det vår gamla tonts svaga sida. Alla komma öfverens om att ur-mormor Eva, salig menniskan, ver den, som bröt den förbjudna frukten i paradiset. Men då hon, såsom n förståndig qvinna, väl måste ha vetat att hennes förseelse skulle straffas med alla hennes efterkommandes, ända ned i det tusende sinom tusende ledet, eviga förvisning ur Eden. I unde hon väl då vara så lättsinnig, att helt och hållet förglömma sina heligaste bushållspligter, bara för ett vanligt äpple, en rosenbäger kanske? Månne den förbjudna frakten icke var en kaffeböna? Gamla tant såg sig ännu en gång försigtigt omkring, derefter fattade hon koppen