Aftonbladet – 5 december 1861, sida 1

hörde jag redan en röst och igenkände min mor, som närmade sig, åtföljd at Orjas mor: tanten som jaz brukade kalla henne. För allt i verlden. ville ;jag icke blifva upptäckt af någondera. in .mor skulle väl ha bannat mig mycket, men slutligen ändå förlåtit mig. Mitt orättmätiga ingrep; i trädets. sridlysta privilegier skulle. doc alltid ha gjort henne djupt ledsen, och jäg höll : för: mycket af henne för att nännas blifva en orsak dertill. Gamla tanten deremot, så Orjas mor hon än var, brydde jag mig visserligen ej det minsta om, men desto mera brydde hon sig om mig. . Jag tror att hon. i mig alltid såg en fullkomlig odåga, emedan jag icke ken påminna mig att hon någonsin behandlade mig annat än som en vanartig pojke. Sannt är ock, att.hennes närvaro alltid gaf mig anledning. till någon pojkaktighet. Jag, som blifvit van vid det allvar och den tystnad, som i allmänhet rådde i föräldrahemmet, kunde icke fördraga hennes ständiga, oftact osammanhängande prat, hennes sqvallersjuka och fylikenhet, hennes begär att veta och förvrida allt Alltför ofta hade jag också sjelf varit ett oskyldigt föremål för hvarjehanda insinuanta angivelser, ehuru hennes försök i det fallet strandat mot min fars allvar och mot min mors tillgifvenhet. Icke dess mindre hade det grundlagt hos mig en ovilja mot henne, som icke ens min kärlek till Orja kunde hålla i styr. För att icke bliva upptäckt af henne och föremål för hennes ovilja, tryckte jag mig också så fast till grenen som möjligt. Det var alltid bättre att spela rollen af en hopkrupen apa i trädet, än att falla i hennes Knä. Tjenstefliekan hade dukat bördet under trädet och ordnat det till kaffedrickning. Då min mor och tanten anlände togo de