Aftonbladet – 4 december 1861, sida 3

klokhet och drift för att uppdrifva handeln med Piemonts, Emiliens, Toskanas och Neapels viner, som man förut har användt för att säta i gång handeln med marsala; så skulle England sannolikt med tiden få lika mycket tillfälle att förse sig med italienska viner, som det nu har att erhålla spanska och rhenska. Det är ett välbekant faktum att Piemont exporterade en betydlig qvan titet vin intill, 1848. Anda mtll det året hade Piemont en god afsättningsort i Lombardiet, hvarest de piemontesiska vinhandlarne, i följd af en öfverenskommelse mellan de sardinska och piemontesiska regeringarne, innehade ett monopol som utestängde de emiliska vinerna. I följd af misshälligheternas utbrott mellan Carl Albert och österrikiska regeringen skulle piemontesarne naturligtvis ha förlorat sitt privilegium. men derförutan utbröt under åren 1845—49 en sjukdom å vinstocken som gjorde så stora förödelser att sedermera både Piemont och de emiliska provinserna, långt ifrån att hafva vin till öfverlopps, tvärtom måste im portera från andra länder, med hvilka de förut hade konkurrerat: Detta års skörd kan dock anses som förebud till bättre tider, och då vinstocken växer i rikt mått å hela italienska halfön, utom i lombardiska låglandet, så måste afsättning för öfverskottet sökas på andra sidan Alperna och utom Medelhafvet. Att Italien kan frambringa lika goda viner som de bäst belägna trakter i Frankrike, Tyskland eller Spanien, det är ett faktum, hvilket säkerligen ej bestrides af någon som smakat den bästa Chanti eller Montepulciano i Florens, den bästa Orvieto eller Montefiaäscone i Rom, eller den bästa Lacrymee Christi eller Capri i Neapel. Under flera års vistelse i Piemont har jag lärt inse att det är omöjligt för resande att få en riktig föreställning om subalpinska vins förträfflighet. Hotellvärdarne servera alltid sina gäster ett afskyvärdt inhemskt vin för att derigenom tvinga dem att anlita hans lista å dyra utländska viner. Utsökt italienskt vin finnes nu, särdeles efter så många år med felslagna skördar, blott i enskilda italienska hus; och de som smakat sådant veta hur ypperligt det är. Det fins knappt någon provins vid Alpernas fot eller vid den långsträckta Montferrat-kedjan som icke har något slags vin af yppersta beskaffenhet och hvilket är i hela landet bekant för sin godhet. Jag har ofta kommit att besöka mycket afsides belägna vråar af dessa provinser i sällskap med granntyckta engelska vinkännare, och de ha villigt medgitvit att de hos enskilda piemontesiska familjer smakat viner utan like. Man söke bara ati få tag i några af de gamla med spindelväf Ibetäckta buteljer, som finnas i privata källare i Turin, eller ännu heldre på landsbygden; man fråge efter gvarlefvorna af de :viner som odlades på de kananesiska höjderna i den gamla goda tiden — det vill säga innan drufsjukdomen begynte; mar smake den bästa Champiglione från provinisen Pinerolo — den bästa Carema från öf;versta ändan af Aosta-dalen — Chatftillon, Verrex och S:t Vincent från det inre af denn sköna dal — Gattinara, Amaro, Vecchionc eller Barolo, Nebbiolo, Gregnolino (det vin som vållar så stark hemlängtan hos dev landsflyktige erkebiskopen i Turin, monsignor Franzoni) — eller till sist det äkta gamla Berbera från Asti; — man försöke bara dessa varor — och frågan om Bourgogne !och Gascogne kunna berömma sig al att ega flera ädla vinsorter än Piemoänt skall snart vara afgjord. Den enda allmännare bekanta importen från Asti är den hvita, perlande drycken, hvilken ingalunda är att förakta när den är äkta. Under de sednare åren, då tillgången på vin varit ringa, har den dock blifvit så förfalskad att den i handeln gängse varan knappt står öfver medelmåttig cider. Asti champagnen är dock långt ifrån det bäste vinet i denna provins. Alfieris födelseori är förnämsta nederlagsplatsen för piemontesiska viner, och detta gamla land skall gsäkerligen gå främst i den italienska viohandeln, när denna en gång vaknar upp ur sin ångvariga dvala. Man anför flera omständigheter som skole hindra Italien från att någonsin blifva i betydligare män vin-exporterande. Den första omständigheten är att italienarne ej kunuz konsten att bereda vinerna. De hysa för hög tanka om den oblandade drufsaften, ycka ej för egen del om någon starkare tillsättning af sprit och vilja ej heller använda sådan för utlänningarnas räkning: 1 vanliga år är vinstockens afkastning mycket stor... Men de flesta vingårdar ha brist på kärl och fat. Vinet måste således beredas i största hast och med alltför liten omsorg. Man har ej annat i sigte än att förse den inhemska marknaden för det följande året och gör sällan räkning på att detskallligga mer än 2—3 år. Derföre blir ordinärtitalienskt vin ofta förderfvadt på produktionsorten när det får ligga någon längre tid och iål ej att föras längre väg, hvarken till lands eller sjös. Att italienskt vin, beredt på rätte sättef, tål både att länge ligga och att transporteras långt, bevisas dock dels deraf att nästan hvarje någorlunda välbergad usfaler i Piemont kan framvisa viner som hans ar eller farfar planterat, och dels deraf att itskilliga vinhus i London hafva af Rieasois Chiante partier, hvilka äro lika oskadade som Madera, den der har tio gånger passecat linien. Jag förmådde en bekant i Asti ut lemna mig 100 buteljer från sin vingård vt utmärkt godhet och den finaste bouquet. Detta vin skickade jag på jernväg till Genua ich derifrån med ångbåt till London, dit let anlände utan atttransporten öfver hafvet nade i någon mån förminskat dess godhet, a fdr änn va TR In sa la At vann lila mad