pennan i handen, utan att han sade ett ende ord. Jag hade alltid haft en hög tanke om hofiom, men den blef med hvarje dag ännu iögre. Jag erinrar mig också ännu så väl dessa mina oförgätliga besök i hans arbetsrum. För mitt öga sitter han der vid sit skrifbord ännu i denna stund med hufvudet latadt i den ena handen, med pennan iden andra, omgifven af bref och tidskrifter, månuskripter och böcker; ser jag icke till och med huru han i-detta ögonblick skjuter stolen ifrån bordet och reser sig upp i hela sin längd, slårarmarnai kors öfver sitt breda bröst och börjar en tänkares mediterande vandring fram och återirummet. Med tankspridd vårdslöshet for han med fingrarne genom sitt yfviga, krusiga hår, hvars svarta glans ej ens pudret förmådde fullständigt dölja, och hvars fria lockiga natur ej stångpiskan riktigt kunde fängsla i sin boja. Småningom vande sig min far vid mina besök, jag upptäekte det i den blick hvarmed han mötte mig, då jag kom, och i den hvarmed han följde mig då jag gick. I hans ögon var jag säkert en ganska liten onyttig ting; men man vet alt äfven ganska ovanliga personer kunna fästa sig vid småsaker och egna dem kärlek. Under det att pennan hvilade, antingen han lutade sig tillbaka i sin: ländstol eller vandrade fram och åter, började han: gifva mig. lärorika upplysningar om egenskapen af de föremål som för tillfället tilldragit sig min uppmärksamhet. Föll mitt öga på cn gravyr förklarade han mig dess betydelse; höll jag en bok i handen upplyste han mig om dess innehåll, stannade jag framför nägon at taflorna eller framför gipsbilderna, underrättade hån mig om hvilka personer de förestälde samt förtäljde mig det märkvärdigaste ur deras lif. På sådant sätt lärde jag mig mycket, invigdes i min fars sätt att se och bedöma verlden, blef jag bekant med stora män och stora ting. Gustaf III:s och Gustaf IV:s historia sluderade jag på sådant sätt,