Aftonbladet – 4 december 1861, sida 2

lärda de eljest voro, ej kände. Sålunda kände Paavo hvarenda sten på egorna, hade reda på alla kråkbon och skatbon, hvarenda nässelbuske hvari hönsen brukade värpa. Med en oegennytta, som jag ännu i dag vet alt värdera, tndervisade han mig äfven i allt det der. Min tredje favorit var en liten flicka, två å tre år yngre än jag. Hon var så täck och intagande, den lilla trollbytingen, att jag mins en tid, då jag icke önskade mig någon större lycka, än att få bära henne på mina armar genom hela lifvet. Då benhes ögon strålade emot mig och hennes mun log emot mig, glömde jag helt och hället bort mina ändra favoriter, både gubben Paavo och hundvalpen. Hennes mor bodde ega om ega med prestgården på en liten hammansdel, enda arfvet efter sin aflidne man. Gumman, sjelf endast en vanlig kaffesyster, lät dottern växa upp allt efter eget tycke och smak: Hvarföre också icke det? När naturen är sårik, som den var hos lilla Orja, utvecklar den sig säkerligen sjelf aldrabäst. Egorna till prestgården voro ovanligt vackra, leende, milda, tjusande. Byggnaden låg vid den innersta ändan af en smal vik, som bugtade in från Bottniska viken. Stränderna voro klädda af den täckaste löfskog. Rönn, hägg, asp, björk och al grupperade sig de. om hvarandra. Det var en stor park, anlagd at sig sjelf. Sjön var rik på sjöfogel och fisk. Man kunde icke behölfva afskjuta ett skott, utan att träffa en and eller en fisk-. måse; man behöfde ej kasta sitt nät, utan, att få — hvad man kallar — ett kok. Det: var vid dessa stränder som Orja och jag i de klara sommarqvällarne sökte snäckor och perlor, utan att finna några; det var i dessa lunder, som vi sprungo i kapp, utan att. springa om hvarandra; det var bland dessa i t3 d, som hon och jag så ofta spanade efter fogelbon, ägg och ungar, utan att ba! hjerta att taga några. Orja och jag hade en gemensam favorit, !