Aftonbladet – 4 december 1861, sida 2

Min far satte högt värde på den förraoch var varmt tillgifven den scdnnres De politiska rörelserna under tredje Gustafs tid var för honom ett outtömligt ämne. De båda konungarnes bröstbilder intogo också hedersplatsen i rummet. Steg för steg löstes härigenom det för mig förr så gåtlika, så hemlighetsfulla, så underbara och oförklarliga i detta rum. Det föreföll mig som om molnen skingrat sig och det blifvit dag derinne. Endast rörande ett enda föremål tycktes min far icke vilja lemna mig någon upplysning. Det var en tafla, ur hvars ramett fruntimmer blickade fram med strålande ögon. Ofta såg jag honom stanna framför det, men hans utseende blef dervid vanligtvis så eget och besynnerligt, att jag j vågade störa honom. Jag mins att jag några gånger, då hän stod så, åstadkom något buller — han spratt dervid till, slog armarna i kors och började sin sedvanliga vandring fram och åter. Min far var aldrig mindre uppmärksam nå mig, än efter sådana stunder. Men läsaren torde kanske vilja taga litet närmare kännedom äfven om min öfriga omgifning. Så länge hjertat är varmt och ungt, har menniskan alltid några egna tycken, böjelser och svagheter; det är först sedan erfarenheten hunnit nivellera alla höjder och djup och åldern utbredt sin kylande snö deröfver, som allting faller under förståndets vattenpass och de enskilda intressenas måttstock. Åfven jag hade mina egna tycken, mina favoritler, kanske flera än pojkar i allmänhet. De voro fyra. Först och främst var det en liten hundvalp. Det var min dagliga lekkamrat. Då han skälde på mig, nafsade efter mig eller hviffade med svansen, kände jag mig så glad och nöjd som trots någon. Man hade sagt mig, att han med tiden skulle bli en stor hund, och med tanken fästad på denna hans lysande framtid kallade jag honom för Ceesar.