FINSKA VETERANER ) MEMOIRE-NOVELL AF C. F. RIDDERSTAD. SEMitt förhållande till min lärare blef frår denna dag bättre, jag säger icke godt. Har blef dock uppmuntrad och lärorik. och jag blef uppmärksam och läräktig. Men mir fars arbetsrum blef äfven nu någen gång tillgängligt för mig. Och med dess dörrar öppnade sig en helt ny verld för mitt för stånd och mitt sinne: Jag vet icke om jag ännu vid den tiden riktigt förstod hvad som egentligen gjorde denna nya verld så dyr bar, nästan helig för mig. Nu inser jag dei ganska väl. Det var den omständighet, ati min fars hjerta på samma gång öppnade för mig sina rika skatter at faderlig kärlek, Men jag befann migi alla fall så innerligt väl i detta arbetsrum. Med tystbeundran fästade sig min uppmärksamhet v:d de höga bokskåpen, som fyllde rummet från dörr och till dörr, vid taflorna, medsina förgylda ramar, som här öch der prydde någon tom plats, vid de hvita gipshufvuden som stirrade kalit och själlöst ned från: sina fotställningar vid det stora skrifbordet, hvarpå massor af papper ständigt lågo. Allt det der hade jag ej sett förut. Min fars arbetsrum var ett högtidsrum, dit endast invigda fingo inträda. Innan kort blef mig också detta rum det käraste af alla. Jag läste dubbelt fortare och mera än förr, endast för att få återvända dit. Till en början kom och gick jag tyst och sakta, nästan skygg. Jag vågade icke störa mn far. Men småningom blef jag allt mer och mer hemmastadd, och jag sprang och rustade der lika obesväradt som ute på gården. Min far bemärkte det knappt. Min far-talade ieke mycket, han arbetade mera. Jag såg honom dagar i ända med ) Se A. B. n:r 282.