Aftonbladet – 3 december 1861, sida 2

stolthet, som man någon gång tyckte sig upptäckå hos honom, tror jag icke var beslägtad. med högmodet, utan uttrycket af ett sanningskärt hjertas värdighet. Visserligen kunde man säga, alt han bar sin prest kappa litet anspråksfullare än vanligt, nästan som en toga eller som konstnärerna drapera en hjeltes mantel. Men detta öfverensstämde alldeles med hans natur. Under den första perioden af sitt lif hade han i många år ftjenstgjort sisom regementspastor vid ett af de finska regemeniena, ochiumgänget med befäl och trupp tidigt förvärfvat sig en militärisk hållning, som, d känslan af hans presterliga värdighet dertill kom, fick ett imponerande utseende. Efter att hafva tillträdt sitt kyrkoherdeembete erhöll han af sina stiftsbröder det förtroendefu!la uppdrag, att såsom representant bevista flera riksdagar i Stockholm, hvaribland särskildt må nämnas det stormiga riksmötet 1789. d Verlden var honom alltså icke så litet bekant. Från altaret hade han haft en mångårig utsigt icke blott öfver lägret och bivuaken, utan äfven öfver hofvet och tribunen. (Forts. följer.) ert